Charlatan (2020)
Hjältemod granskas i hårdhudat drama.
"Charlatan" är en tjeckisk filmbiografi om en man som, under en tid av lidande och förtryck, erbjöd en glimma hopp med sina medicinska hjältedåd. I Agnieszka Hollands film synas denna mans liv och gärningar.
Jan Mikolásek var en självlärd doktor i örtlära som under perioden runt andra världskriget sägs ha botat miljontals människor. Detta med hjälp av en oortodox metod där han, enbart genom att syna ett urinprov, kunde diagnostisera och hela livshotande och till synes obotbara sjukdomar.
Mikoláseks samaritiska egenskaper bemöts dock inte av enhällig beundran och tacksamhet. Av landets press, kommunistiska styre och delar av dess befolkning ses han som inget mer än en kvacksalvare och bedragare – för ingen som viger sitt liv till att osjälviskt hjälpa andra kan väl göra det utan några bakomliggande motiv?
Till skillnad från liknande historier om heroism erbjuder Charlatan en väldigt ärlig syn på en hjälte som, när den skinande manteln väl synats in i sömmarna, visar upp bilden av en imperfekt och fullfjädrad människa med all dess nedtryckta vrede, avund och brister som en hjälte i mänsklig form likväl besitter.
MER LÄSNING: Årets bästa filmer
Finfint skådespel drar ett tungt lass.
”Charlatanen”, som är öknamnet han tilldelats av sina motståndare, spelas av Ivan Trojan och han gestaltar Mikolásek med en stoisk lågmäldhet som med framgång får publiken att undra över vad han håller undangömt bakom den förtegna och något gåtfulla fasaden.
Någon ofelbar bild av den tjeckiska mirakelmakaren är det nämligen inte som filmen visar upp. Trots sina osjälviska och livräddande handlingar är det också en man som bär på högst mänskliga känslor och begär, och inte alltid beundransvärda sådana.
Detta till den grad att hans hjältestatus i viss grad utmanas, eller i alla fall prövas i filmen. Kanske använder han sina medmänskliga gärningar som en moralisk sköld för att rättfärdiga sina andra tillkortakommanden? Eller kan det vara så att han helar andra i förhoppningen om att det även ska hela honom själv i hans egen vilsenhet?
Dessa är frågor som filmen ställer utan att besvara. Istället lämnar regissören Agnieszka Holland oss med två timmars underlag för att vi själva ska skapa vår egen bild av Mikolásek, hans karaktär och hans livsverk.
Detta är något som både hjälper och stjälper filmen. Att dess budskap och ståndpunkt inte hamras in utan utrymme för egna slutsatser och tankar från betraktaren ser jag som något positivt. Tyvärr leder det i fallet Charlatan till att berättandet känns ganska tunt och känslan är att Ivan Trojan i huvudrollen snarare räddar filmen än höjer den.
Odiskutabelt är dock att regissören har en stor vördnad för sin huvudkaraktär – både för hans styrkor och svagheter – och det är något som når hela vägen till min soffa där den smittar av sig även på mig.