Recension: Challengers (2024)

Den 52-årige italienaren Luca Guadagnino håller på att bli en av våra mest spännande aktiva regissörer, och han är redan en av de mest jämna. Med romantiska dramat Call Me by Your Name, remaken på skräckklassikern Suspiria och coming of age-kannibalfilmen Bones And All har han visat upp sin bredd. Nu expanderar han sin repertoar ytterligare med sportdramat Challengers, som egentligen är mer av ett triangeldrama. På flera sätt är det hans mest kompetenta film hittills – och förmodligen den bästa "sportfilmen" på år och dar. 

Challengers handlar om Tashi (Zendaya), en tidigare superstjärna som en dag drar knät och får lägga ned sin tenniskarriär. Flera år senare är hon gift med tennismästaren Art Donaldson (Mike Faist) som uppgiven och trött är mitt uppe i en lång förlustrad. För att bygga upp sin makes självförtroende anmäler Tashi honom till en lägre rankad tennisturnering där ingen ska kunna besegra honom. Men allting går i baklås när han plötsligt tvingas möta sin tidigare bästa vän och Tashis före detta pojkvän, Patrick Zweig (Josh O'Connor), som när de var unga alltid brukade vinna. Plötsligt räds Tashi att Art ska få sitt självförtroende så långt nedkört i botten att det inte finns någon möjlighet att studsa tillbaka.

"Hålla andan-scener utlovas"

I sin nya film sätter Guadagnino tre komplexa karaktärer i centrum. Vi vet aldrig var vi har dem helt, och alla får de kastas mellan att kännas uppriktiga och goda till att bara vilja serva sina egna egon. Parallellt med detta gör han en allt annat än konventionell sportfilm där han tar sig stora friheter med berättandet och jobbar med olika tidslinjer. I dem får vi successivt veta mer om deras relationer och vad de – på gott och ont – betyder för varandra. Inte helt olikt en tennisboll studsar vi fram och tillbaka mellan olika nyckelsegment i en lika ful som vacker kärlekshistoria där tre personer är inblandade.

Själva tennisen är spänstig och ett effektivt sätt att bygga spänning mellan de olika karaktärerna, som alla har sitt driv inom sporten som främsta gemensamma nämnare. Att bygga triangeldramat runt en sexig sport är också smart, och har gjorts flera gånger förut. Det tillför en extra dimension till de olika känslomässiga lagren som bär historien, och själva matcherna är flera gånger så pass fängslande och innovativt genomförda att de krossar allt inom genren. Hålla andan-scener utlovas. 

Den typen av roll Zendaya behöver

"Challengers" är oförskämt kompetent genomförd, från det tekniska hantverket till skådespeleriet där alla tre huvudroller gör ett starkt jobb. Zendaya, som uppenbarligen vill bli en kvalitetsskådis, behöver den här typen av vuxna filmroller där hon tillåts vara skev. Hon gör en mogen, helhjärtad och felfri insats som på sikt låter oss glömma de barnsliga och flera gånger horribla Spider Man-filmerna med pojkvännen Tom Holland. Men allra bäst gillar jag inte Zendaya – utan en av de två andra mindre kända skådespelarna i centrum, Josh O'Connor. Han har gjort en hel del kortfilmer och TV, och säkert övertygat då Guadagnino anser honom värdig, men här är första gången som han på allvar tar plats på vita duken. Med en ruffighet och sårbarhet som gör honom oberäknelig, påminner han om Jonathan Majors i Creed III där karaktären har levt genom smärta som ger honom en inbyggd skräckfaktor. Men skillnaden mellan Majors och O'Connor (förutom allt som pågår vid sidan av jobbet), är att O'Connor utöver att vara fulvacker kan ta fram ett barnsligt leende som gör honom varm och underbar att titta på.

Komplexiteten hos karaktärerna, bildspråket, tempot och hur man förvandlar den så ofta förutsägbara sportfilmen till något så mycket mer är skäl nog till att älska "Challengers".