Cats (2020)

En jellicle-katt är en riktigt hårdhudad och tuff gatukatt. Victoria (spelas av balettdansösen Francesca Hayward) blir dumpad i en gränd och de vilda jellicle-katterna sätter snabbt klorna i henne. För nykomlingen Victoria berättar de att legendariska Profetikus (ett i raden av många märkliga namn och spelas av Judi Dench) inatt ska välja ut en katt som kommer att få flyga iväg till Himlarnas hus och pånyttfödas till ett nytt jellicle-liv.

Men vilken katt ska få äran att lapa åt sig den åtråvärda platsen? Är det Rebel Wilsons slickande innekatt, Idris Elbas elaking med den maffiga pälsjackan, eller kanske Jason Derulos förförande playboy-katt? Och en ännu bättre fråga – är det jag tittar på en cosplay-version av Talang med dansande och jamande furries?

Kritiker världen över har fräst högljutt åt Cats. Jag önskar att jag kunde säga att den är så dålig att den istället blev bra, eller åtminstone kul att skratta åt. Varje gång storyn börjar röra sig framåt, halkar historien in på något sidospår med dansuppvisningar och purrande, gnidande kattkroppar med människoansikten. Varje katt har nämligen en speciell egenskap, därav finns det bland annat en järnvägskatt, en teaterkatt och en trollerikatt. Eftersom varenda katt känner att den behöver en egen sång så tar det nästan en timme innan vår storögda huvudkaraktär ens får yttra ett ord.

Många missar i rörigt CGI-kaos.

Det Tom Hooper gjorde med sin förra film, Les Misérables, var spektakulärt. Han förflyttade den pampiga musikalen innanför skärmarnas strikta kanter och lyckades göra det nästan lika bra som scenversionen. Lycka blev till miss-lycka. Här har han ställt ut en skål mjölk och håvat in megastjärnor som dame Judi Dench, sir Ian McKellen, Idris Elba, Taylor Swift, Jennifer Hudson och många fler. Trots dessa känns det som att jag har hamnat i en absurd maskeradfest. Det river verkligen i hjärtat att all denna talang slösats bort i det här röriga CGI-kaoset.

TV- och datorspel har mångt och mycket haft svårt att förflyttas till filmens dramaturgiska värld. Även tecknade serieäventyr borde ibland ha stannat i sin tidning. Cats skulle aldrig satt tassarna utanför teaterscenen. Helanimera den i så fall, eller rikta den tydligare mot barn – för den här soppan kan ingen publik tycka om.

Medan jag skriver detta sitter min egen katt bakom laptopen och undrar sällskapligt vad jag gör. Jag har nog aldrig tidigare upps(katt)at hennes normala uppsyn så här mycket, och jag är glad över att aldrig behöva se de halvt läskiga och halvt upphetsade (?) människokatt-hybriderna från "Cats" igen.