Call Me by Your Name (2017)

När eftertexterna till Call Me by Your Name rullat färdigt gick jag med tunga steg ut ur salongen. Luca Guadagninos film berörde mig starkt. Det är den typen av film som försätter en i en sinnesstämning som håller i sig i flera timmar. En film som sällsynt nog fungerar både på ett visuellt och emotionellt plan. Det allra mesta stämmer i det här lågmälda men samtidigt sprakande dramat.

Vi befinner oss någonstans i norra Italien, året är 1983. Elio är sjutton år gammal och spenderar somrarna i sina föräldrars fina hus. Han läser böcker, transkriberar musik och går ut om kvällarna. Hans pappa är professor i grekisk och romersk kultur och varje sommar rekryterar han en gammal elev till att hjälpa honom med sin forskning. Det här året kommer 24-årige Oliver, en snygg och självsäker man. Elio umgås till en början med tjejen Marzia, men successivt inser han att han har romantiska känslor för Oliver.

De två huvudrollerna görs av Armie Hammer och Timothée Chalamet. Hammer känns nog fortfarande främst igen som Winklevoss-tvillingarna i The Social Network, medan Chalamet innan den här filmen gjort lite mindre roller här och var. Det här borde bli det stora genombrottet för dem båda, de är fantastiska. Förutom att de måste bemästra engelska, franska och italienska om vartannat, hänger också så mycket på att deras kemi ska fungera, att deras subtila rörelser ska uppfattas på rätt sätt. En titt på klockan, en axelmassage, en blick under en cykeltur. Det känns aldrig forcerat eller överdrivet, bara äkta. Båda skådespelarna visar upp mod, men Chalamet tar det ändå längst i en intim scen involverandes han själv, och en persika. Det är som äppelpajscenen i American Pie, fast i en seriös och mycket bättre tolkning.

Det märks att Call Me by Your Name från början är en bok. Den är så centrerad vid karaktärernas inre medvetanden, deras tankar och känslor. Den bryr sig inte speciellt mycket om någon berättarstruktur. Veteranen James Ivory har gjort ett gediget arbete med att skriva om materialet för den vita duken, och regissör Guadagnino lyckas förmedla allt detta utan att använda sig av någon berättarröst som förklarar händelseförloppet för oss tittare. Vi kan se vad de tänker, hur de mår. Alla som varit sjutton kan känna igen sig i Elios situation.

Ännu ett äss som filmen har i rockärmen är indiemusikguden Sufjan Stevens vars låtar präglar soundtracket. Mystery of Love och Visions of Gideon skrevs specifikt för filmen, och är alldeles underbara. Även den instrumentella musiken är genomtänkt. Elio spelar piano, och genom filmen hör vi pianostycken i bakgrunden som matchar hans humör. Melodierna passar utmärkt till det lika imponerande fotot. Men visst är det nästan fusk, kan man ens göra så att gamla italienska byar ser fula ut (se också The Talented Mr. Ripley)?

Av alla starka scener i Call Me by Your Name, hade jag inte räknat med att den bästa faktiskt innehåller birollsinnehavaren Michael Stuhlbarg, som spelar Elios pappa. Han håller sig ganska osynlig genom filmen, men framåt slutet levererar han ett tal till sin son som kanske är dess största ögonblick av sanning. Man kan nästan se hur något förändras inuti Elio. Som Sufjan Stevens kompisar The National uttrycker det i låten Mistaken For Strangers: "Another uninnocent elegant fall into the unmagnificent lives of adults". Det här är en riktigt bra film.