Cabaret (1972)

Vi befinner oss i trettiotalets Berlin. Tysklands ekonomi ligger i botten, arbetslösheten är utbredd och Nazistpartiet börjar få allt större spridning. Det är en orolig tid, men som vanligt under bistra tider står sig underhållningsverksamheter starka. Vår Cabaret är inget undantag. Här skrattas det, dricks och applåderas åt komiska och burleska nummer fyllda med lättklädda dansöser. Bland dessa finner vi Sally Bowles (Liza Minnelli).

Sally vill inget annat än att bli skådespelerska och för att uppnå sin dröm svansar hon runt rika män i hopp om att charma dem med sin kropp och påhittade historier om sitt liv. En dag flyttar Brian in i samma lägenhetshus som Sally bor i. Han är en reserverad och artig akademiker som försörjer sina doktorandstudier genom att ge engelsklektioner. Trots hans och Sallys olikheter börjar en annorlunda vänskap blomstra mellan dem.

Cabaret är baserad på Broadwaymusikalen Cabaret som i sin tur bygger på segment ur Christopher Isherwoods semi-biografiska roman Farväl till Berlin (1945). Den största skillnaden ligger i att boken lägger lika stor fokus på de människor Isherwood möter i Berlin och på själva tidsandan i Berlin, medan filmen och musikalen ger Sally Bowles betydligt större utrymme.

Det är just berättarformen som gör Cabaret så unik. Dels så har vi två älskvärda karaktärer som tillsammans möter färgstarka individer som var och en utgör en pusselbit i förståelsen av den aktuella tidsandan. Dels så är hela filmen är kantad av provokativa klipp på nazismens spridning. Vi får bland annat se hur människor i Sallys och Brians bekantskap långsamt hjärntvättas av nazistisk propaganda, hur de som ifrågasätter nazismen blir allt färre och färre, hur judehatet förvärras.

Jag kan med blandade känslor säga att jag aldrig sett någon film som Cabaret. Sådana här filmer görs inte längre och det är tveksamt om de gjordes innan med.