Britannia säsong 1: spännande och komisk – men för flummig mystik

TV-serie: Britannia – säsong 1

Skapad av: Jez Butterworth, Tom Butterworth & James Richardson

Med: David Morrissey, Kelly Reilly, Nikolaj Lie Kaas, Eleanor Worthington-Cox, Ian McDiarmid, Mackenzie Crook, Zoë Wanamaker m.fl.

Genre: Drama, fantasy

Året är 43 e. Kr. Nittio år efter Julius Ceasar jagades ut ur Britannien (nutida Storbritannien) anländer den romerske generalen Aulus Plautius (Morrissey) med tjugo tusen soldater för att göra Britannien till en del av det romerska riket. Han står inför ett antal utmaningar. De två största stammarna i området är Cantiaci, ledda av kung Pellenor (McDiarmid), och Regnenses, ledda av drottning Antedia (Wanamaker). Stammarna ligger i en spänd konflikt med varandra och kungligheterna är lika starka som de är envisa. Druiderna, ledda av Veran (Crook), är mystiker som har mycket att säga till om och som är lite av en joker i spelet.

Handlingen i Britannia bygger på historisk fakta. Aulus Plautius var, mycket riktigt, en romersk general, som tågade in i Britannien 43 e. Kr. med syftet att göra ön till en romersk koloni. Även stammarna han stöter på i TV-serien fanns på riktigt. Britannia är dock även en fantasy-serie. Fast fantasy-aspekterna är lite mer abstrakta än folk som skjuter eld ur händerna eller rider in i strid på en gigantisk drake.

Här pratar vi mer om mystik. Druiden Veran hävdar till exempel att han är den ”andra människan”. Den andra människan någonsin alltså. Utbölingen Divis (Lie Kaas) har en enastående förmåga att hypnotisera människor. En annan sak druiderna kan göra är att förutse framtiden. De använder droger för att öppna sinnen och se sanningar.

Mystiken är både seriens största styrka och dess största svaghet. I Britannia presenteras vi för ett samhälle med sina egna lagar och regler. Många av dessa kan knytas direkt till druiderna, som säger sig tala för gudarna; om de säger att någon ska offras, kommer denne person att offras, ofta villigt. Alla rättar sig efter dessa regler, till och med vissa av romarna. Detta gör att vi, som tittare, har en logik att utgå från. Dessvärre är denna logik ibland så abstrakt, eller rent ut sagt flummig, att det blir svårt att förstå vad det är som händer och varför det händer.

Eftersom mystiken binder samman så mycket i serien, gör det även att vissa av seriens aspekter är mindre intressanta. Vi får ta del av de politiska och andliga spelen i Cantiaci-stammen. Dessa är viktiga för serien. Men de är ju inte vidare intressanta.

Mystiken har även en rad komiska aspekter. Divis är inte bara en mästare på hypnos, han är även den roligaste karaktären i serien. Han besitter en hel del kunskap, men uppvisar också tecken på att vara mentalt instabil. När han hypnotiserar två romerska soldater med en svart småsten, gör han det genom att förklara att det är en speciell småsten, den kallas för… Stora småstenen. Detta är uppenbarligen improviserat. Hypnosen funkar dock, vilket leder till att de romerska soldaterna ägnar sig åt dråpligt beteende som kan liknas vid en fjortisfylla. När två romerska soldater deserterar och hittar en medicinmans gömma i en by, resulterar det i klassiska drogpåverkade diskussioner om universum, gudar och stövlar. Dessa diskussioner varar så länge att de renrakade romarna har långa skägg när de väl blir avbrutna.

Detta är inte en actionpackad serie; när våldsamheter väl tilltar är det mer tal om offer-ritualer eller massakrer där ena sidan inte har stora chanser att försvara sig. De politiska spelen är många gånger så flummiga att det är svårt att hänga med. Men det blir bitvis rätt spännande, speciellt när vi får följa Cait (Worthington-Cox), en flicka som inte förstår sin plats i det hela; det spelar ingen roll varför hon är viktig, eftersom alla är överens om att hon är viktig.

Dessutom är det en väldigt vacker serie. Scenografin kommer till sin fulla rätt i fotot, som framhäver skogens mystiska miljöer, de vackra gröna slätterna och vattnets stillhet och rörelse.

Som alltid, är detta en recension baserad på vad recensenten tycker och tänker. Det är mycket möjligt att andra kan hänga med bättre i handlingen och få mer glädje av serien. Själv tycker jag att de komiska aspekterna, med mentalt instabila hypnotisörer och knarkande romerska desertörer, är tillräckliga för ett någorlunda högt betyg. Den underbara visuella upplevelsen förstärker betyget ytterligare.

Bäst: Mystikens komiska aspekter

Sämst: Mystiken gör handlingen för abstrakt