Bridge of Spies (2015)

Steven Spielberg är tillbaka, denna gången med spiondramat Bridge of Spies. En historieskildring som har hämtat inspiration från kalla krigets U-2-affär, 1960, som ägde rum strax före Kubakrisen. Med andra ord befinner vi oss i ett uppjagat USA där en allmän rädsla för kommunistspöket och kronisk paranoia råder.

I historiens mitt finner vi advokaten James Donovan (Tom Hanks). Donovan har fått den otacksamma uppgiften att försvara en misstänkt sovjetisk spion vid namn Rudolf Abel (Mark Rylance), och eftersom rättegången lär iakttas av den sovjetiska regimen är det av största vikt att allt sker så pass juridiskt korrekt som möjligt. Eller snarare, som situationen kräver. USA ska visa att deras rättssystem överglänser det kommunistiska samtidigt som det finns ett allmänt intresse för att se Abel avrättas.

Donovan, som med hänvisningar till USA:s konstitution, tar sitt uppdrag på största allvar och är beredd att göra allt för att ge Abel en rättvis rättegång. Det spelar ingen roll hur mycket det upprör den partiske domaren, CIA eller hur stor hotbilden blir mot han själv och hans familj.

Nu kanske Bridge of Spies låter som ännu en patriotisk rättegångsfilm där den amerikanska grundlagen löser alla problem, men riktigt så enkelt är det inte. Snart framkommer det nämligen att en amerikansk pilot, Francis Powers, har fängslats efter att ha kraschat på sovjetisk mark. Plötsligt slängs Donovan in i en ny snärjig situation, att förhandla med Sovjet om ett utbyte mellan Abel och Powers. Men är han verkligen en tillräckligt skicklig diplomat?

Att kalla kriget har blivit ett högaktuellt ämne i vår populärkultur, beror förmodligen på Rysslands ökade offensiv. Stormakterna har börjat spänna sina muskler igen och film används som ett medel till att både slänga slirningar mot varandra och påminna omvärlden om hur problematisk situationen en gång har varit. Fine, inte mig emot. Problemet jag däremot har med dessa filmer, Bridge of Spies inkluderat, är hur politiskt färgade och manipulativa de känns. Även om konflikterna i USA tas upp, görs de med en förståelse som inte finns i gestaltningen av Sovjetunionen. I exempelvis Bridge of Spies framstår ryssarna som kalla mördarmaskiner, som ensamt står till svars för fattigdomen i Östberlin. På sätt och vis känns det som att vi befinner oss i ett nytt kallt krig där vi ständigt matas med en smartare form av propaganda.

Samtidigt finns det ingen som kan göra klassisk amerikansk film som Steven Spielberg. Med skicklig hand har han gett liv åt bröderna Coens och Matt Charmans manus. Det är stilsäkert och snyggt, från den inledande jaktscenen till att sluttexterna rullar. Som vanligt när det kommer till Spielbergs filmer är även Bridge of Spies kryddad med medmänsklig humor och några charmiga familjescener.  Tyvärr räcker inte charm och humor hela vägen när historien aldrig hettar till.

Bäst: Det stora nöjet i att få se Tom Hanks i en ny huvudroll. Som alltid gör han en lysande insats.