Recension: Bränn alla mina brev (2022)

Frågan om vad som driver människan har många svar, men inte när det kommer till kulturmannen Sven Stolpe. Åtminstone inte i den värld som är Bränn alla mina brev. Baserad på Alex Schulmans fantastiska roman, har Björn Runge gjort en lyckad filmatisering om en man vars svartsjuka och tight åtsittande offerkofta har färgat generationer.

Söker svar i sin morfars förflutna

Historien berättas över tre olika tidslinjer och inleds med att 11-åriga Alex Schulman startar ett bråk mellan sin mormor och morfar – Karin och Sven Stolpe – efter att ha hittat en bibba undangömda brev. Därefter möter vi Alex som vuxen (Sverrir Gudnason) när han gräver efter ursprunget till sin egen ilska. Familjekartan han ritar upp hos psykologen visar att epicentrumet för allt gräl och groll är hans morfar. Kan ondska gå i arv och vad var det som triggade Sven Stolpe till att bete sig som han gjorde? Alex söker svar i författarens många böcker, dagböcker och brev och börjar snart misstänka att hans mormor Karin hade en affär med Stolpes ärkerival Olof Lagercrantz.

I den tredje tidslinjen följer vi startskottet på triangeldramat mellan Sven, Olof och Karin. Det är sommaren 1932 och samtliga parter befinner sig på Sigtunastiftelsen – en plats för intellektuella, poeter och författare. De är mycket unga, men samtidigt så vuxna. Den 21-årige romantikern Lagercrantz spelas av Gustav Lindh, 27-årige rigide Sven av Bill Skarsgård och 25-åriga Karin av Asta Kamma August.

Tar i från tårna

Skådespelarna gör väl ifrån sig och särskilt visar Bill Skarsgård upp en annorlunda sida av sitt skådespelarregister. Att han kan vara obehaglig vet vi sedan tidigare, men det är en stor skillnad på att vara skrämmande med hjälp av specialeffekter och att vara skräckinjagande i ett relationsdrama. Han visar sig även vara bra på att skildra den patetiske Stolpes ömkliga lidande. Asta och Gustav står istället för värme och mänsklighet. Ibland känns Olof och Sven som nästan absurda motpoler. Hur olika de var i verkligheten har jag ingen aning om, men eftersom det ändå har tagits en del konstnärliga friheter i både filmen och boken, hade en något mer mänsklig Stolpe gynnat berättandet. Bäst är det nämligen när man inte riktigt vet var man har honom.

Björn Runge har genom åren visat vilken utmärkt skådespelarregissör han är. Hans senaste film The Wife gav Glenn Close en Oscarsnominering och denna gången lär det bli flertalet Guldbaggenomineringar. Något annat är otänkbart. Men Runge har också, på gott och ont, en tendens att ta i från tårna. Här finns en nyckelscen där Stolpe förnedrar Karin inför en sittandes publik, som i mening hade varit betydligt mer effektiv om den varit mer sparsmakad och verkligen vågat luta sig mot huvudkaraktärerna där i rummet. Istället sker det inklipp som snarare för tankarna till musikvideos eller den där vågen med mer spaceade, psykologiska Hollywood-thrillers som dök upp någon gång för sisådär 10-15 år sedan. Andra stunder sparas det istället på krutet och det hettas inte riktigt till som det borde.

I det stora hela är dock helheten så pass stark och tilltalande att det blir fyra av fem i betyg för Bränn alla mina brev. Inte minst eftersom att det är en i mångt och mycket lyckad filmatisering av en egentligen ganska så svårfilmad bok.