Bränd (2015)

I Bränd får vi följa Bradley Cooper i rollen som demonkocken Adam Jones, en före detta bråkstake som har slutat supa och knarka. Skuldsatt och stämplad som hopplös lämnar han staterna för att åka till London och tjata till sig sin gamle vän Tonys (Daniel Brühl) lyxkök. Målet i sikte är att förtjäna en tredje Michelinstjärna och gå till kockhistorien.

Vi får se hur Adam åker runt i London och besöker gatukök såväl som fina restauranger för att samla ihop en trupp tillräckligt galna kockar för att jobba med honom.

Även om själva upplägget är rätt kul, misslyckas regissör John Wells att engagera. Manuset är tunt och klichérikt och värst av allt, det hettar aldrig till. På många sätt känns Bränd som en 100-minuters reklamfilm för coola köksprylar och lyxkrogar. Dessutom hymlas det inte direkt med produktplaceringen.

Under filmes gång presenteras flera sidotrådar som lovar mer än vad de ger. Som Adams intresse för kollegan Helene (Sienna Miller), rivaliteten mellan Adam och hans forna vän Reece eller all fokus som läggs på Adams tidigare missbruk och hans obetalda knarkskulder. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det läggs mer tid på att presentera alla sidohistorier än på att följa upp dem.

Manuset har fler problem än så. Slarvigt skriven dialog används för att förklara karaktärernas bakgrund såväl som histoeriens meningsbärande detaljer. Ett utmärkt exempel är när vi får första gången får se Adam prata med souschefen Michel (Omar Sy) och Michael måste upprepa deras historik eftersom Adam har glömt bort vad de har otalt med varandra; först gjorde du så, sen gjorde jag så och då gjorde jag så, osv. Ett annat exempel är när Tony måste berätta för sin personal vad en Michelinstjärna är för något, trots att de redan jobbar på en av Londons mest etablerade lyxrestauranger.

I det stora hela går Bränd en på tomgång och misslyckas med att leva upp till sin potential. Spana hellre in filmerna på vår lista på matfilmer.

Bäst: Uma Thurman gör en kul liten roll som notorisk matkritiker.