Bortom Lampedusa (2016)

Lampedusa är en italiensk ö som ligger benägen i Medelhavet cirka tjugo mil från Sicilien, men bara runt tio mil från Tunisiens kust. Detta läge gör att ön är det första flyktingar tar sikte på när de flyr med båt från Afrika. Häri ligger naturligtvis en stor del av filmens fokus, men parallellt får vi även ta del av vardagslivet hos några av öns lokalbefolkning. En är läkare som påverkas i allra högsta grad av alla flyktingar som anländer till ön, både levande och döda. En annan är en liten pojke som inte bryr sig om något annat än sina slangbellor. En tredje är öns ende radiopratare som varvar önskelåtar med rapporter om ännu en förlist båt full med flyktingar.

Trots att Bortom Lampedusa är en dokumentärfilm får jag ibland känslan av att jag tittar på en spelfilm. Det är främst dess vackra och filmiska foto som framkallar denna känsla, men även berättartekniken och uppbyggnaden kring filmens karaktärer. Speciellt den unge pojken Samuele som blir sjösjuk så fort han sätter foten på en båt, trots att hans far är sjöman. Detta i kombination med hans sköna lillgamla sätt gör att han känns som en filmkaraktär, fast samtidigt äkta till hundra procent. Sedan växlar man till scenerna med flyktingbåtar där över hälften av passagerarna har dött. Då blir jag återigen plågsamt medveten om att vad jag ser på vita duken faktiskt är på riktigt.

LÄS OCKSÅ: Fler dokumentärer på Filmtopp

Jag tycker att det är väldigt intressant hur Gianfranco Rosi har skildrat alla delar av spektrumet. Hur flyktingkrisen för vissa på ön är en livsomvälvande händelse, medan den för andra knappt märks av. För att inte nämna flyktingarna själva, som självklart påverkas mest av alla.

Bortom Lampedusa är utan tvekan en av de viktigaste och mest aktuella filmerna som har kommit på senare tid och även en av de bättre dokumentärfilmerna. Vi tror oss veta ungefär hur människors liv påverkas av flyktingkrisen, men egentligen har vi ingen aning. Därför är det bra att det finns filmer som Bortom Lampedusa, som kan hjälpa till att öppna våra ögon – åtminstone lite grann.

Bäst: Att filmens djupt tragiska element balanseras upp med varma och härliga karaktärer.

Sämst: Att de mest tragiska händelserna i filmen faktiskt utspelar sig på riktigt, dagligen.