"Bonding" (säsong 1)
Charmig och mysig kisslek i nya "Bonding".
Det finns minst sagt något för alla i dagens katalogtunga streaming-värld. Netflix hela affärsmodell verkar bestå av att locka in dig med någon stor flashig tv-serie som "Stranger Things" och kommande "The Witcher", för att ständigt pumpa ut nya mindre serier däremellan med förhoppningen att någon av dem ska visa sig bli en oväntad succé.
Faktumet att det varje vecka finns något helt nytt att ta del av gör det dessutom mindre troligt att man ska välja att säga upp sin streamingtjänst. Men det gör det också extremt svårt att hinna se allt, eller ens en stor del, av det nya. Bonding kommer du däremot med enkelhet kunna klämma i en enda sittning, tack vare den korta speltiden på drygt 15 minuter per avsnitt.
Frågan är såklart ändå om det är värt att spendera dyrbar tv-tid, när du fortfarande inte hunnit se de sista avsnitten av Ozark eller någon annan lite tyngre Netflix-serie. Förvånansvärt nog är Bonding, som på ytan handlar om en BDSM-mästarinna och hennes assistent (och barndomsvän), faktiskt en fin historia om vänskap och vikten av att tro på sig själv.
BDSM-bitarna, som inte blir mer grafiska än att vi får se någon som gillar att bli kissad på, handlar nog mer om att ge serien ett lite annorlunda utseende... ett sätt att stå ut i mängden. För själva handlingen i sig har vi sett hundratals gånger tidigare, men inte riktigt i den här "heta" latex-förpackningen.
Det finns såklart, vilket trailern ovan också visar, en hel del komedi och komiska moment längs vår BDSM-väg. Förbered dig exempelvis på pingvinbrottning och fjäderkittling. Men för mig är det dock de mer seriösa dramabitarna som ändå säljer in serien och gör att man fortsätter titta.
Plötsligt, efter knappt två timmar, är hela säsongen avklarad. Om jag ska vara ärlig kommer jag nog snart ha glömt bort den... efter att alla andra "nya" Netflix-serier börjat flyta ihop till en salig röra. Det faktumet till trots, den första säsongen av Bonding bjöd mig utan tvekan på en underhållande kväll.