Bobbi Jene (2017)
"Bobbi Jene" är en gripande och utlämnande dokumentär om dansaren som riskerar allt för konsten.
Elvira Lind hamnade i rampljuset tidigare i år då hon sågs ihop med Oscar Isaac på Golden Globe-galan. De är numera ett par och har dessutom ett barn ihop. Nu var det återigen dags för henne att hamna i fokus, men av en helt annan anledning. Hennes film Bobbi Jene om dansaren med samma namn har nämligen rönt stora framgångar på Tribeca Film Festival där den vann för både bästa film, bästa foto och bästa klippning.
Bobbi Jene Smith är en framgångsrik dansare som härstammar från USA, men som under de senaste tio åren dansat för den prestigefyllda dansakademin Batsheva i Tel Aviv. Hon står nu inför ett vägskäl i livet. Ska hon välja det trygga spåret och fortsätta sin karriär i Israel eller ska hon följa sitt hjärta och flytta tillbaka till USA för att pröva sina egna vingar, innan det är för sent? Det blir ett extra svårt val när hon dessutom har sin stora kärlek i Tel Aviv som inte är redo att bryta upp och följa med till USA. Hon väljer trots allt att följa sitt hjärtas röst vilket innebär ett stort risktagande, både professionellt och privat.
Bobbi Jene är av de mest närgångna och avslöjande dokumentärer jag sett. Detta beror delvis på att dansformen Bobbi Jene utövar är så extremt utlämnande, men även tack vare den ofiltrerade inblicken i hennes privatliv. Hennes dans är en väldigt avancerad konstform som jag långt ifrån förstår mig på. Ändå griper den tag i mig på något konstigt sätt. Det är också gripande att se Bobbis kompromisslösa kärlek till dansen, hur hon ger allt för det hon älskar mest av allt. Detta trots att hon får ytterst begränsat med feedback från sin publik. Som hon själv säger går det inte alls att jämföra med till exempel skådespeleri på film där verken finns kvar att beskåda. I hennes fall är det bara ett begränsat antal personer som kan se hennes uppsättningar innan hon går vidare till nästa projekt.
Även fast Bobbi Jene är en bra film har jag lite svårt att förstå dess framgångar på Tribeca Film Festival. Bästa film är med andra ord lite väl att ta i och bästa foto är för mig en gåta då jag inte alls tyckte detta var en speciellt snygg film.