Blue Bayou (2021)
Filmens starka tematik men överdrivna sentimentalitet fungerar inte ihop
Den översentimentala tonen överskuggar den starka tematiken i Justin Chons "Blue Bayou", en film som i rätt händer hade kunnat bli något riktigt bra.
– Vart är du född?
– Jag föddes i Korea.
Antonio (Justin Chon) sitter med dottern Jessie (Sydney Kowalske) i knät och vädjar till arbetsgivaren att erbjuda honom ett till extrajobb. Hans fru Kathy (Alicia Vikander) är nämligen gravid och med den knappa inkomst Antonio i nuläget har som tatuerare kommer han inte kunna försörja sin utökande familj.
Men faktumet att Antonio adopterats och kommit till USA från Korea, samt att han har ett kriminellt förflutet, talar inte till hans fördel. Trots att arbetsgivaren aldrig syns i bild, kameran är ständigt på Antonio och dottern, så kan man riktigt föreställa sig hur dennes genomträngande och fördomsfulla blick tränger rakt in i Antonio. Hans desperation blir alltmer påtaglig.
Det här är bara ett av filmens många exempel på förakt som Antonio möter samtidigt som han försöker göra rätt för sig. Värre blir det när han senare helt obefogat utsätts för polisbrutalitet, och det efter att han gripits framkommer att fosterföräldrarna missat en teknikalitet i pappersarbetet som gör att Antonio nu riskerar att deporteras från USA. En advokat kan hjälpa honom – om Antonio kan hosta upp 5 000 dollar. Visst, inga problem.
Som ni hör är det den här typen av motgångar som gång på gång drabbar Antonio. Är det inte det ena, så är det det andra.
Stark tematik överskuggas av sentimentalitet
Justin Chon, som både skrivit, regisserat samt spelar huvudrollen i filmen, vill skildra hur en man faller offer för ett amerikanskt rättssystem som långt ifrån fungerar. Han vill såklart få tittaren att känna sympati med Antonio, som på grund av ett felaktigt system gång på gång drabbas av motgångar. Att Antonio senare drivs tillbaka in i kriminaliteten för att ha råd med sin advokat förväntas vi också köpa med hull och hå.
Och om filmen regisserats av en mer begåvad filmskapare hade vi nog gjort det. Men nu väljer Justin Chon att ge filmen en överdrivet sentimental och närmast pretentiös ton, vilket får effekten att det är svårt att ta det elände som Antonio utsätts för på allvar. Sentimentaliteten – som gör sig påmind i foto, musik och skådespel – bidrar med övertydlighet och leder till att dramat blir pekfingervisande. Slutscenen är så svulstig att man häpnar. Det är trist att Chon valt denna väg eftersom filmens tematik är tillräckligt stark för att stå på egna ben utan de svallande stråkarna och skådisarnas överspel.
Därför tror jag att filmen skulle mått bra av att addera en gnutta Ken Loach-naturalism. Han skildrar gärna hur vanligt folk i motvind kämpar mot offentliga system – senast i fantastiska Jag, Daniel Blake (2016) och Sorry We Missed You (2019). Men den brittiska regissören gör det till skillnad från Justin Chon med mycket mer finess.
Det går inte att säga annat än att Blue Bayou har siktet rätt inställt men i slutändan missar helt fel ändå. Det är synd.
Filmen visas just nu på biografer runt om i landet.