Bloody Wednesday (1987)
En människostudie, en masskjutning och en dos samhällskritik
I skuggan av det fruktansvärda massmordet i Orlando recenserar jag nu en film som tar upp temat masskjutning. Filmen är i sig baserad på en händelse i Kalifornien bara ett fåtal år innan filmen släpptes där en man sköt ihjäl 21 McDonalds-gäster.
Harry (Elmendorf) jobbar i en bilverkstad men tycks få det svårare och svårare att hålla ihop mentalt. Efter en händelse där han förstör en kunds bil blir han avskedad och skickad till psykologen. Psykologen erbjuder ingen större hjälp och filmen tycks ha en agenda i att kritisera en slapphänt psykvård i det amerikanska 80-talet. Berättelsen består sedan av en rad händelser där Harry mer och mer drivs till vansinne och visar på våldsammare och våldsammare tendenser.
Bloody Wednesday vill kanske litet mer än vad den är kapabel till. I vissa stunder känns filmen som sund samhällskritik och i andra stunder tycks regissören desperat försöka göra en 90-minutersfilm av ett 30-minutersmanus. Jag tycker dock inte det stör mycket för jag väljer att se några av de konstigare scenerna som intressant filmskapande. Stora delar av filmen utspelar sig på ett övergivet hotell som Harry får i uppgift att rensa upp. Väl där börjar Harry halucinera men även råka ut för faktiska händelser. Efter ett tag vet varken Harry eller vi tittare vad som är verklighet. Detta är snyggt gjort och några gånger blev jag överraskad. Sen att flera scener på hotellet känns väldigt inspirerade av The Shining skall vi kanske tala tyst om.
Elmendorf, som spelar Harry, är ibland bra men tar ibland sin karaktär litet väl långt och känns nästan serietidningslik i sitt överspel. Överlag funkar det eftersom hans karaktär utvecklas naturligt och inte förändras från 0 till 100 på fem minuter. De andra skådespelarna i filmen gör vad de ska, men skådespeleriet är inte anledningen till att du skall se filmen.
***VARNING FÖR SPOILERS***
Slutscenen då vi får se massakern är litet enformig och tyngs ner av en del smådetaljer som att Harrys ammunition aldrig tar slut och att rummet han utför massakern i ser ut att rymma ungefär hälften av den mängd människor han skjuter ihjäl. Scenen hade också absolut kunnat göras på ett obehagligare sätt. Men temat är tungt och med vetskapen om att filmen bygger på en verklig händelse gör dess intryck effektfullt. Under den sista scenen på restaurangen slutar filmen väldigt tvärt. Detta tycker jag också är bra eftersom ett “pampigt” eller allt för bombastiskt slut skulle kännas malplacerat i en film med ett så pass obehagligt tema.
Bäst: Den intressanta studien i hur en människa faller ner i ett hål av galenskap.
Sämst: En del bristfälliga skådespelarinsatser.