Bloodshot (2020)

Undertecknad är stormförtjust i enkla actiondängor. Står det "hämnd" på menyn kan du räkna med att jag äter mig proppmätt och inför "Bloodshot" var jag duktigt hungrig. Tyvärr fick jag lämna biosalongen med kurrande mage: Bloodshot är en sölig röra till actionfilm.

Militären Ray Garrison (Vin Diesel) står inför sitt livs värsta dag. Efter att tillsammans med sin älskade fru ha mördats av en psykopatisk gangster vaknar han plötsligt upp i ett sci-fi-doftande laboratorium med den excentriska forskaren Emil Harting (Guy Pearce) vid sängkanten.

Harting droppar bomben att Garrisons kropp blivit skänkt av militären för forskningsändamål och att hans blod numera är förstärkt av nanoteknologi kapabel att reparera minsta skråma på hans kropp. Inte nog med det har Ray även fått superstyrka och övermänsklig snabbhet på köpet - ett drömläge för en gammal krigsräv på hämndturné, eller? Tyvärr inte då han även fått minnesförlust på köpet.

Vin Diesels svagheter som leading man når sin absoluta kulm i "Bloodshot".

Jag antar att du, högt ärade läsare, också känner igen ovanstående premiss från en rad redan existerande actionfilmer? Jag med. "Bloodshot" är en ganska smaklös plockbuffé av bättre filmer där grundsmakerna "RoboCop", "Terminator" och "Total Recall" florerar i ditt gomsegel. I ett kompetent paket hade kanske dessa övertydliga inspirationskällor inte skavt nämnvärt men dessvärre är även utförandet tröttsamt träigt.

Vin Diesels svagheter som leading man når sin absoluta kulm i Bloodshot. I synnerhet dialogscenerna fungerar som svarta hål där vigör, karisma och emotionell samklang slukas in i ett obönhörligt mörker. Diesel har rätt look för rollen men där stannar allt som kan liknas vid lovord för hans insats som Ray Garrison.

Identitetskrisen kulminerar i CGI-tung final.

Har "Bloodshot" något järn i sitt högteknologiska blodbad då? Nej, tyvärr inte det heller. Filmen dras med åldersmärkningen PG13 i USA - ett ok alldeles för många actionrökare bär på sina axlar - och tappar på så vis en hel del köttig mark. Actionscenerna alternerar mellan att vara snudd på obegripliga i ett sönderklippt panik-tempo till att vara indränkta i parodiskt daterad slowmotion. I filmens tredje akt kulminerar Bloodshots identitetskris och går in i en bombastisk CGI-tung final. Bloodshot är djupt instabil i sin identitet både som action och superhjältefilm och försöker brygga båda världar med murket, urholkat material. 

Plötsligt glimmar det dock till. Bloodshot skänks oväntad hjärt-lungräddning efter första timmen och jag känner att min blod försätts med livsviktigt syre. Filmen tar en pseudosmart vändning och introducerar komplexa teman om avhumansiering och integritet. I några minuter känns det som att det sjunkande skeppet täppt till de grövsta vattenläckagen och att hela skrovet inte är förlorat. Tyvärr får inte idéerna något fäste eller tid att marinera utan ignoreras kvickt till förmån för dum och tam action men potentialen glimmade till och ett skimmer av att det kanske döljer en kompetent film under allt magiskt, nanoförstärkt blod uppenbarade sig.  

Sammanfattningsvis kan jag inte rekommendera Bloodshot. Vill du se kompetent science-fiction action bör du istället återbesöka klassikerna RoboCop eller Total Recall vars axlar tydligt bär idéerna till Diesels blodförstärkta übersoldat eller om dina smaklökar suktar efter något mer modernt bör du sätta tänderna i Upgrade. Bloodshot begår nämligen den största action-synden av dem alla utöver de som redan avverkats i denna recension: den är tråkig. En tråkig actionfilm bör till varje pris undvikas.

MER LÄSNING:

Våldsamma "The Hunt" är ett måste!
Liam Neesons bästa actionfilmer
5 TV-spel som borde filmas