Tusen Bitar (2014)

Jag har aldrig haft någon större relation till varken Hoola Bandoola Band eller Björn Afzelius musik. Trots detta blev jag ordentligt berörd när jag såg dokumentären Tusen Bitar som handlar om Afzelius liv. Dels för att hans musik känns ärlig och skör, dels för att hans kamp över att balansera sitt eget liv; önskan efter kärnfamiljen men dragningen mot turnélivet och kvinnorna. Problematiken framställs så äkta och slitande. Vi får se hur han gång på gång drar sig tillbaka till sin tillflyktsort på berget Barbena i Ligurien när det blir för mycket för honom.

Filmen bjuder på ett ovanligt säkert berättarflöde, där allt förefaller så himla naturligt. Hans motsägelsefulla personlighet presenterades utan att varken vara dömande eller glorifierande (kanske lite åt de senare). Fascinerande berättelser avlöser varandra i ett harmoniskt tempo, allt från den trasiga barndomen till romansen med Kuba, från den nästintill hopplösa dragningen till kvinnorna till besvikelsen över att aldrig bli erkänd av de svenska kritikerna, från den rivaliserande vänskapen med Mikael Wiehe där Afzelius var mer av en skugga till att han själv blev Sveriges mest skivsäljande artist.

Under blott 100 minuter rymmer "Tusen bitar" tusen bitar.

I och med den här filmupplevelsen har jag bestämt mig för att grundligt ta mig an både Hoola Bandoola Bands katalog (det är på tiden, jag vet) och därefter vaska fram guldkornen i Afzelius diskografi. Här kan du läsa mer om svensk film.