Bitch (2017)

Bitch är ett brokigt litet indieprojekt regisserat av Marianna Palka, som tidigare bland annat har gjort filmen Good Dick. Allt kickas igång ganska brutalt när hustrun Tiffany Hart, spelad av Brighton Sharbino (The Walking Dead) andas tungt och är några sekunder från att hänga sig i familjevilans kristallkrona med ett bälte.

När inte det fungerar, så blir hon en hund.

Ja – ni läste rätt. Efter att alldeles för länge ha tagit hand om barn, hus, släktingar, städning, tvätt och en frånvarande make (spelad av Jason Ritter) som inte ens lyssnar när hon ventilerar ut sin stress och ångest, rinner det slutligen över för Tiffany. Som om historien vore direkt hämtad från ett oändligt antal många hushåll runtom världen tyvärr, antar jag. Hon väljer helt plötsligt att försvinna bort från allt. Som om historien vore direkt hämtad från Veronica Maggios Havanna Manna. Sedan kommer hon tillbaka som en hund. Där slutar mina "som om"-jämförelser. För helt plötsligt är allting ganska absurt.

Hon dreglar. Rullar runt i sin egen avföring. Ylar. Skäller. Som en riktig bitch. Det vill säga en byracka av honkön. Men hon ser fortfarande ut som en människa.

Mannen i huset får helt plötsligt väldigt mycket mer att tänka på än pengar, sin kontorsromans och sitt otroligt krävande jobb. Det finns barn att lämna på dagis och de behöver matlådor, inte tusenlappar att köpa mat med. De går ju på dagis, för sjutton. Det finns varor att köpas in. Det finns tvätt att tvätta. Och samtidigt en hund att ta hand om inlåst i källaren, för tänk om omgivningen fick veta att hans hustru rullade runt i bajs. Vilken katastrof.

Därefter börjar kampen mellan krafter som vill ta in hustrun på sjukhus och mannen som vill ha kvar henne, samtidigt som han måste växa upp och lära sig att klara sig utan sin husa.

Som ni märker är Bitch en väldigt bisarr film och det spelar den ändå i handen. Filmen balanserar mellan ofrivillig humor, frivillig humor och rena skräckelement och det är en ganska underhållande röra att kolla på. Ibland funkar det klockrent och hela publiken skrattar åt hur oberäkneligt alltsammans är, men den lite svåravvägda genreblandningen gör också att filmen genomgående känns rätt märklig rent tonmässigt. Det är svårt att placera det mesta och stundtals ännu svårare att acceptera filmens premiss. I sina värsta stunder känns Bitch till och med lite löjeväckande.

Jag hade något kul under visningen och det var en härlig stämning i publiken, där skratten ofta rang högljutt. Men jag tror att de allra flesta skulle vara överens om att detta lågbudgetprojekt lider av stora problem. Den har visserligen några (lite väl inhamrade) feministiska poänger värda att reflektera över, men de drunknar lite i hur inkonsekvent allt känns och hur olidligt korkat alla karaktärer beter sig. Det här hjälps inte av att ljuddesignen är makaber, med överdrivna och ett manus som börjar slappa något rejält mot slutet.

Visst, Bitch är smått underhållande tidsfördriv för indieälskaren. Men för mig är det långt ifrån att bli något annat än så.

Om du vill ha tips på bra skräckfilmer, kan du besöka vår lista över skräckfilmstips.