Recension: Bird (2025) – ”Rå förortsrealism strösslat med en näve filmmagi”
Coming of age-drama som hittar styrka i de mest oväntade platserna
Vilsen barndom är temat i Andrea Arnolds ”Bird”, som med ömsom dos hårdnackad realism och ömsom dos skimrande älvstoft försätter publiken i sitsen av en tolvårig förortstjej i väntan på en hjälte.
Precis som i Arnolds mest uppburna filmer Fish Tank och American Honey är det kidsen som är i fokus i Bird. Tolvåriga Bailey (Nykiya Adams) bor med sin pappa Bug, spelad av en vältatuerad Barry Keoghan, och hans nya tjej i en brittisk förort belägen i det lägre socioekonomiska skiktet. Bergfast förankrad i en ofta tuff förortstillvaro utan att för den delen leva på samhällets botten fördriver Bailey sina dagar väldigt mycket efter eget ackord. Den bångstyriga pappan Bug är ofta upptagen med att leta efter nästa stora inkomstkälla, mamman lever sedan en tid tillbaka ett nytt liv med en ny, inte sällan aggressiv man, och vännerna från de andra sjaskiga lägenhetskomplexen håller sakta men säkert på att sugas upp av det kriminella livet.
TÄVLING: Vinn biobiljetter till Barry Keoghans ”Bird” – gå med en vän!
Baileys vardag får en dag ett oväntat tillskott i form av den timida och något märkliga Bird (Franz Rogowski), som bokstavligt talat uppenbarar sig för henne i mitten av ett vetefält. Iklädd en kjol och med en oförklarad tysk brytning finns det inget naturligt med hans närvaro i den ”geezer”-dominanta miljön han så obekymrat dansar in i, men han och Bailey formar trots detta ett band av gåtfull karaktär som kommer visa sig avgörande för flickan.
”Rå förortsrealism strösslat med en näve filmmagi”
Det är inte första gången Andrea Arnold lyfter fram den ofta alienerande verkligheten för brittiska maskrosbarn. Detta gör hon med såväl genuinitet som fingertoppskänsla när hon låter publiken agera fluga på väggen inför Baileys små och stora stridigheter, när hon navigerar sig igenom en tid då hon går från att vara ett barn till att ta sina första skakiga steg mot självständighet. Måhända att filmen bär på en del dödkött som säkerligen hade kunnat kapas bort i redigeringsprocessen.
Filmens råa förortsrealism strösslas med en näve filmmagi som både förstärker barnperspektivet men kanske framför allt ger filmen en välbehövlig geist och optimism i den annars så tröstlösa miljön man sett så många gånger tidigare i liknande filmer om försummade barn.
Den unge Adams ger en beundransvärd prestation i vad som är hennes debutroll, och aldrig känns hennes historia överlämnad till den annars betydligt mer profil- och färgstarka Keoghan. Bird visar upp bilden en bristfällig familj samtidigt som sympati visas upp för de ansvariga, en snårig balansgång som hanteras väl av Arnold och som perfekt summeras av ett avslutande och sällsynt leende på Baileys läppar.
”Bird” har svensk biopremiär 28 mars.