Bieffekterna (2016)
Forskarstudenten Julia (Emilia Hansson) jobbar tillsammans med sin vän Rebecca (Sandra Redlaff), pojkvän Erik (Rikard Björk) och deras professor, Robert Bergman (Rafael Pettersson). De försöker få celler att åldras långsammare genom en teknik kallad biohacking. Samtidigt lider Erik av dödlig cancer och när deras experiment är nära ett genombrott som kan rädda hans liv beslutar sig Julia och Rebecca för att göra de sista testerna på honom, i hemlighet från Bergman. Ingreppet fungerar och cancern försvinner. Det har till och med lyckats förstärka Eriks fysiska prestationsförmåga och gett honom självläkande krafter. Men det tar inte lång tid innan det visar sig att deras triumf i själva verket är farligare än de först kunnat ana.
Det är alltid spännande att se resultatet av en lågbudgetfilm helt styrd av filmskaparnas visioner. Med en intressant vetenskaplig teori som grund för filmens handling problematiserar Bieffekterna de moraliska och etiska gränserna kring forskningens framsteg på ett gripande sätt. Forskarlaget jobbar hårt för att få fram ett resultat av deras experiment som hittills inte lett någonstans. Julia är ivrig och vill försöka med alternativa metoder, vilket Professor Bergman vägrar tillåta och menar att det hela ska ske enligt regelboken. Det blir hennes förtvivlan och själviska ändamål som driver henne att gå över gränsen.
Bieffekterna är regissörerna och manusförfattarna, Andreas Climents och André Hedetofts debutlångfilm. Tillsammans har de tidigare skrivit och regisserat kortfilmerna Logan (2013) och Double Trouble (2014). Det märks att det är ett fungerande samarbete med hög ambition och ett gemensamt mål - vilket tog dem och Bieffekterna till Fantaspoa Filmfestival i Brasilien tidigare i år. Iscensättningen av miljöerna tillsammans med ljuset, ljudeffekterna och kameraarbetet är ibland trollbindande. Musiken av Los Angeles-baserade S. Peace Nistades - som duon samarbetat med flera gånger innan - kompletterar scenerna på ett utmärkt vis.
Dessvärre tappar handlingen i Bieffekterna bort sig själv. Det blir några sidospår för mycket som aldrig följs upp vilket drar fokus från huvudämnet och ger en något oklar bild av karaktärerna. Skådespeleriet är också lite ojämnt. Mimiken och kroppsspråket levererar på god nivå, men många repliker låter onaturliga och krystade, vilket får filmen att tappa i verklighetsanspråk.
Det märks att Bieffekterna är en debutfilm med låg budget, både på nivån av skådespelare och specialeffekter, samt genom manuset som är skrivet av två relativt oerfarna filmskapare vilket har en del brister. Jag uppmuntrar dock Climent och Hedetoft att fortsätta skapa långfilm. De har gjort ett imponerande förarbete och har både ambitioner och potential som jag tror kan ta dem långt.
Bäst: Sättet att skildra stämningen i de starka scenerna med ljus och kameraarbete.