Berlin Alexanderplatz (2021)
Poetisk realism, finns det?
Alfred Döblins bok "Berlin Alexanderplatz" har filmatiserats två gånger varav 80-talets version slutade i en femton timmar lång film med epilog. Det är en hudnära berättelse om uppgång och fall som även denna remake på ”ynka” tre timmar transformerar till magi.
Efter en olycka till havs strandas Francis (Welket Bungué) med ett löfte till sig själv: Jag ska vara god. Han har levt ett liv i kriminalitet och synd men vill in på en bättre bana när han finner sig själv i ovänliga Tyskland. Han försöker vara god, han försöker arbeta – men det får han inget för. Han träffar Reinhold (Albrecht Schuch), en skoliosdrabbad knarkprins med mustasch, som lovar honom framgång och gemenskap. För Francis som förlorat allt är det värt ett försök.
Filmen är uppdelad i fem kapitel som sakta bryter ner Francis som människa. Det är Mieze (Jella Haase), en prostituerad kvinna som äger hans hjärta, som tar oss genom berättelsen om hur han träffade henne och hur Reinhold likt en ond skugga förföljer honom med sina uppsåt. Allt Francis vill är att finna sin plats i världen, men det är svårt när världen inte verkar vilja ha honom.
Vibrerande spänning från början till slut.
Qurbanis filmatisering av den tyska litteraturklassikern har genomgått en del förändringar från 20-talets original. Berättelsens beståndsdelar är omkastade men det förtar inte från originalberättelsen, snarare hyllar det bokens montageberättande på ett moderniserat vis. I denna version är Francis en svart immigrant i 2000-talets Tyskland och inte en lönearbetare i Hitlers nalkande nazistrike. Skillnaderna är tämligen stora men grundessensen och huvudtemat genomsyrar allt.
Det är en enastående ensemble av karaktärer som alla kan skrivas avhandlingar på. Det är dock relationen mellan Francis och Reinhold som kommer sitta kvar långt efter eftertexterna rullat klart. Ena sekunden är de bröder, den andra ärkefiender, och man köper balansgången till hundra procent. Filmen har sanna konsekvenser till skillnad från många andra nutida verk vilket gör att man sitter på stolkanten och undrar vem som kommer förinta vem. Det är vibrerande spänning från början till slut.
De första minuterna kämpade med att hålla mig på kroken. Det var den fantastiska cinematografin som höll mig kvar länge nog för att inse ”oj, den här filmen menar allvar”. För varje snedsteg Francis tar desto djupare sjunker man ner i helvetet med honom och det är en underbar, gruvlig resa. Filmen riktar sig inte till en specifik publik utan till alla som har slående ett hjärta. Man går alldeles bakom Francis och vill både ruska om och krama honom och om det inte är tecken på en berättelse väl berättad vet jag inte vad som är det.
Alla borde se Berlin Alexanderplatz för att få en inblick i en värld som är alldeles utanför dörren men ändå eoner bort.
Vidare läsning:
The Mosquito Coast (säsong 1)
Bästa serierna på HBO 2021