Berättelser från frontlinjen (2020)

Är du som jag så kanske du inte orkar höra ett ord till om coronapandemin. Den tär förstås på oss alla, vissa till den grad att de stryker med. För oss andra, lyckligt lottade, bara så pass att man förpassas till någon slags psykisk skärseld av tristess och långvarig oro.

Men även om du lider av coronarelaterad utmattning och slutat bry dig om Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser, eller spyr på allt vad digitala möten heter så tycker jag ändå att du ska se SVTs Berättelser från frontlinjen.

Inte för att det är ett dramaturgiskt mästerverk eller någon slags vass och flådig dokumentär, som vanligtvis får ett högt betyg här på Filmtopp. Det försöker SVT-dokumentären inte att vara, och bör inte vara det heller. Men just för att den ger oss en chans att ta ett steg bort från våra dagliga ögonblicksbilder och få den sobra och ovinklade helheten. En helhet som inte bara inkluderar det historiska förloppet utan också ger en oöverträffad bild av det som sker på frontlinjen.

Ett  nyktert wake-up call.

Jag menar förstås bland sjukvårds- och äldrevårdsarbetarna. Visserligen ser vi dem i nyhetsinslag då och då, men att få ynnesten att följa med under en längre tid, och verkligen få en ökad inblick i hur det ser ut på våra sjukhus och äldreboenden, sticker ut i coronabruset.

Berättelser från frontlinjen skildrar det råa, många gånger det praktiska, med en objektiv lins utan överdrivna berättarröster eller svulstig musik. Det känns som ett nyhetsreportage. Ett reportage som visar hur de äldre skriker av smärta när de topsas i halsen, blåsorna som de anställda på sjukhusen får kring ansiktet på grund av maskerna de bär, sorgen från anhöriga och hur britsarna kliniskt spritas när de tagit hissen upp från bårhuset.

MER LÄSNING:
Är den stora biografdöden här?
Streamingtjänsterna ökar under coronakrisen

Är "Berättelser från frontlinjen" en munter titt? Absolut inte. Men den som tröttnat på coronaviruset och, som jag, kanske till och med vågat sig ut på krogen eller en favoritrestaurang så är det ett väldigt nyktert wake-up call. Min enda önskning är faktiskt att dokumentären var lite längre och mitt dokumentärskadade huvud önskar utkristalliserade huvudpersoner vi får följa med under en längre period. Men den bistra sanningen är ju att en sådan period inte finns än – för pandemin är knappast över.

Den goda nyheten är att huvudpersonerna, eller hjältarna, inte utkristalliseras och blir övertydliga av en enda anledning: De är huvudpersoner och hjältar allihopa. Det har SVT fattat och deras etos känns tryggt i en otrygg tid.