Recension: Becoming Led Zeppelin (2025) – ”En varm berättelse”
Bandets resa till framgång
”Becoming Led Zeppelin” är en varm berättelse om fyra män, alla uppvuxna i England, i skuggorna av andra världskriget, sammanflätade genom sin oerhörda passion och kärlek för musik. Med influenser från Little Richard, James Brown, Lulu och Perry Foster, skapade kollektivet ett eget sound, som senare skulle bli känt som Led Zeppelin.
År 1968 stod gitarristen Jimmy Page inför ett vägskäl i livet. Efter lite framgång med bandet The Yardbirds, ville de övriga bandmedlemmarna lägga av. Tvingad till att antingen följa strömmen eller hitta på någonting nytt, valde gitarristen det sistnämnda alternativet. Planen var självklar, han skulle starta ett nytt band. I processen lyckades han rekrytera sångaren Robert Plant, basisten John Paul Jones och trummisen John Bonham till ett band som skulle bli världskända.
Med olika bakgrunder och livspussel får vi möjligheten att följa med i historien om hur bandmedlemmarna hittade varandra och skapade Led Zeppelin, i en något långrandigt återberättande. Med regi och manus av Bernard MacMahon, tidigare känd för hyllade dokumentärer som American Epic (2016–2017) och Out of the Many, the One (2015), står regissören för en bra, men något förutsägbar storytelling.
De osläppta, exklusiva intervjuerna med den avlidne trummisen John Bonham är däremot en höjdpunkt som ger filmen en ny dynamik och kraft.
Skandinavisk början
Trots deras massiva globala framgång började Led Zeppelins karriär mycket ödmjukt, mer bestämt med en spelning i den danska staden Gladsaxe, under ett helt annat bandnamn. Bandet, som då kallade sig för The New Yardbirds, gjorde sitt första framträdande på en skola i stadens utkant. Arkivbilder visade ett gäng som såg ut att ha spelat tillsammans i flera år, otroligt väl synkade och exalterade, även fast vissa delar av publiken satt hopkurad och höll för öronen över musikens höga och gälla ton. Spelningen ansågs vara en succé och ett första album beställdes direkt.
Filmens höjdpunkt kommer när man som tittare får möjligheten att följa med bandet in i studion. En mycket värdefull inblick i bandets skapandeprocess, som visar prov på deras otroliga musikalitet och starka vision som de aldrig släppte ur greppet. Bandet hade full kreativ kontroll, en stor ovanlighet på den tiden, vilket betydde att de fick bestämma helt själva över hur deras musik skulle låta. Gitarristen Jimmy Page producerade det första albumet och stod för många fina idéer, som att använda crossfade på låtar och spela banden baklänges för att skapa en ny effekt. Om det fanns en viss kreativ kontroll, kanske den hade stoppat Jimmy Page från att spela sin gitarr med stråke, det var nämligen inte hans mest briljanta drag.
Ett plötsligt slut
Bernard MacMahons försök att klä de informativa delarna med målande arkivbilder och videor på äldre framträdanden är bra för filmens flyt, men berättandet påverkas och blir förutsägbart. Det är väldigt uppfriskande att få tillbakablickar på bandets tidiga framträdanden och stora genombrott, men det hade kunnat genomföras på ett mer varierat och kreativt sätt.
Regissören spelar med lite väl säkra kort, kort som har fungerat tidigare, men det skulle inte skada honom att ta ut svängarna lite. Eftersom detta upplägg är konsekvent filmen igenom blir sekvenserna upprepande och långdragna mot slutet. Detta blandat med det abrupta slutet lämnar publiken något otillfredsställd, med obesvarade frågor. En fin berättelse som tyvärr begränsas av dess förutsägbarhet och försiktighet.
”Becoming Led Zeppelin” (2025) har biopremiär den 7 februari 2025.