Beck - Sjukhusmorden (2015)

En svårt sjuk kvinna avlider på ett sjukhus någonstans i Stockholm. Det verkar dock som om att hon har blivit bragd om livet och en utredning startas, ledd av Martin Beck (Peter Haber). Sonen (Mårten Svedberg) till kvinnan anklagar läkaren Johan Fors (Johan Holmberg) för dådet men Beck-gruppen har svårt att ta sonen på allvar. Inte blir saken bättre när det framkommer att sonen är en känd rättshaverist och när Johan Fors sedan hittas död riktas misstankarna mot sonen istället. Men även Johan Fors kollegor verkar dölja saker för Beck-gruppen.

I 2015 års upplaga av Beck-deckarna har det osat av snabbproduktion och deckargenrens stora huvudingrediens: spänning, har lyst med sin frånvaro. Ibland har det upplevts som om att glöden har varit borta hos skådespelarna och att allt har gått på autopilot. Med den 30:e filmen i ordningen behövs det överraskningar.

Stephan Apelgren, filmens regissör, har denna gång lyckats göra storyn mer trovärdig än i de tre tidigare beckfilmerna. I Beck - Sjukhusmorden är skådespeleriet mer närvarande på alla plan. Vi får också en djupare karaktärsskildring av seriens veteraner, Peter Haber och Mikael Persbrandt.

I filmen får vi följa Martin Beck mer civilt och se in i hans sorgliga vardag. Där famlar han efter kärlek och hamnar med tiden i ett dilemma. När han inte är upptagen med jobb - vad finns kvar då?

Kollegan Gunvald Larsson är mer lik sitt gamla jag med rappa repliker och hånfulla leenden. Borta är den nedtonade attityden som har varit dominerade i de tidigare filmerna och jag gillar det. Dock har han drabbats av ett ”synligt” ålderstecken, något som han bestämt förnekar under filmens gång. Upplösningen kring problemet blir rätt rolig och det är just humorn mellan Haber och Persbrandt som är skälet till varför vi ska se Sjukhusmorden.

Däremot känns det självklart vem som är mördaren ganska tidigt in i filmen och själva storyn kring mordet är alldeles för förutsägbar. Något som givetvis drar ner spänningen rejält och sänker betyget. Istället för att få puls sitter jag och funderar på om detta veklingen är Persbrandt sista film, något som det spekulerats kraftigt kring den senaste tiden. Med mordgåtan klar för mig tappar jag helt enkelt fokus. Kanske skulle det rentav behövts fler mord för att förvirra oss tittare?

Under stora delar av filmen utspelar sig handlingen på ett sjukhus vars miljö inspirerats av skräckgenrer. I nästan varje scen på sjukhuset är det nämligen en klassisk taklampa som frenetiskt blinkar, tillsammans med en spöklik ljudförstärkning. Bakgrunden till detta är väl att försöka skänka miljön en kuslig atmosfär. För mig blir det ett störningsmoment och det känns mest som ett tröttsamt försökt till att skapa en form av spänning.

Sjukhusmorden är en mer avskalad Beckfilm mot de senare filmerna som gjorts i filmserien. Några skulle kalla den deppig, andra seg och jag själv skulle beskriva den som en dyster film utan några riktiga toppar. Om de tidigare filmerna var på gränsen till sevärda så kommer vi denna gång upp till just nivån sevärd.