Beck - Sista dagen (2016)

Marin Beck vill säga upp sig, med omedelbar verkan. Har har kommit till vägs ände i sitt yrkesliv och känner att lusten är borta. Nu vill han gå vidare i livet och kanske göra den där vandringsresan med dottern, som de båda har pratat om i så många år. Men efter att en polis kallblodigt mördas i samband med en vanlig trafikkontroll , får Martins framtidsplaner ställas åt sidan för stunden. Beck-gruppen måste få fast galningen

I Sista dagen skildras berättandet delvis utifrån mördarens perspektiv. Tittaren får relativ tidigt veta vem han är och får följa honom genom filmen. Med detta ges ett litet annorlunda berättarperspektiv i Beck-serien vilket känns något uppfriskande.

Läs också:  Recension - I vägs ände

Genom att närvara med mördaren på hans resa, får vi ta del av en sorglig person som söker upprättelse efter att livet slagits i spillror. Polismordet vara bara ett hinder i vägen för hans dolda agenda, vilket gör honom en mer farlig och oberäknelig. Hans livsmönster är svårt att få grepp om och kanske är fallet just som så med mördande psykopater i det verkliga livet. Denna komplexitet lyckas filmen måla upp väl. För samtidigt som Beckgruppen och polismaktens insatsstyrkan jagar honom hack i häl, rör han sig helt oskyddat bland människor på stan. Karaktären blir intressant att följa genom den dag filmer utspelar sig på.

Tillskillnad mot de tidigare filmerna i nyproduktion, finns det i Sista Dagen fler friska komponenter i regin. Framför allt lämnas det lite luckor här och var som man själv får fylla i för egen tolkning. Allt behöver inte förklaras i minsta detalj för att föra handlingen framåt. Det största utrymmet för ens egna tolkning handlar om Beck verkligen tar farväl från oss tittare och därmed sätter punkt för filmserien. För inte går det att också ersätta Peter Haber, som man på sätt och vis gjorde med Persbrandt och hans karaktär Gunvald?

Läs också: De tre bästa Beck-filmerna som gjorts

Hur eller hur är det en uppgiven och till och med tom Beck, som Haber gestaltar väl. Tomheten försvinner dock lika fort och ersätts med en robust kraft så fort mördarjakten fortgår och det blir skarpt läge. Kristofer Hivju forsätter att göra Steinar Hovland till en energifylld karaktär och har en varm kemi till övriga kollegor. Jag tycker att han tillfört något bra till filmserien.

Det som dock saknas i Sista dagen är den ordentliga spänning. Trots att vi å ena sidan får följa mördaren och alla de som jagar honom, blåser det aldrig riktigt till ordentligt. Inte ens i slutet uppstår någon riktig peak, vilket borde vara fallet sett till de goda förutsättningar. Istället mynnar det ut i en mer likgiltig avslutning och jag lämnas med känslan av att Sista dagen hade kunnat bli så mycket mer.

Bäst: En kort sekvens där ett offer ligger på ett köksgolv och ber med sina sista krafter om hjälp. Otäckt.