Recension: Barbie (2023)

Att filmen om Barbie (och Ken) har blivit årets stora snackis förvånar mig. Många leksaksfilmer har kommit och gått genom åren, men då har det aldrig varit på tal av något som "Barbenheimer" – fenomenet där Christopher Nolans Oppenheimer och Greta Gerwigs Barbie ställs i varsin sida av ringen eftersom båda har premiär samma dag. Hur olika filmerna än är, tycks hela världen vilja ta ställning.

En faktor är så klart att det är just Greta Gerwig (Lady Bird, Unga kvinnor), som med sin "Ken" (Noah Baumbach) ligger bakom filmatiseringen. En annan är den geniala marknadsföringen – utöver nämnda internetfenomen var det ett smart drag att släppa en spoof på Stanley Kubricks 2001 ett rymdäventyr som trailer. Till och med undertecknad blev rejält nyfiken. Det är också denna sekvens som inleder biovisningen, på gott och ont. De resterande 110 minuterna har inte lite att leva upp till. 

Margot Robbie är filmens stora behållning

I huvudrollerna ser vi Margot Robbie (en av alla Barbies i Barbie-världen) och Ryan Gosling (en av alla Kens). Medan Robbie ännu en gång cementerar sin skådespelarvidd och känsla för komisk timing, är det svårare att köpa hennes motspelare. Inte för att Gosling, till mångas förskräckelse, gör en blond Ken utan för att han spelar rollen med en underliggande ironi. Eftersom han själv är så tydligt medveten om Barbie-världens ytlighet blir det svårt att köpa honom som en naturlig del av den. Detta problem har alltså inte Robbie, som med lätta, högklackade steg balanserar diverse galenskaper med total övertygelse.

Men ett felsteg blir det visst. Allt sätts nämligen i gungning efter att Barbie, under en av alla sina tjejkvällar, börjar tänka på döden – och detta i en värld där precis allt är plast och "lattjo lajban". Anledningen, visar det sig, är att fickan som leker med henne i den riktiga världen har börjat få mörka tankar. Barbie måste således resa dit och stärka flickans självförtroende. Först då kan allt bli som det alltid har varit. Lättare sagt än gjort, så klart. Inte minst eftersom Ken envisas med att följa med.

Oväntat effektiv samhällssatir

I den verkliga världen förstår de snabbt att saker och ting inte är som hemma. Medan Barbie chockas över männens hungriga blickar, blir Ken störtförälskad i en värld där han, som man, blir respekterad och till synes kan göra vad han vill. Att låta dessa karaktärer komma till Los Angeles likt utomjordingar leder till enkel, men oväntat effektiv samhällssatir. Härifrån och framåt fungerar Ryan Goslings skådespel betydligt bättre.

Det är lätt att dra paralleller till LEGO-filmen, men Barbie är betydligt mer originell än så. Det är en film som försöker att överraska och vara något mer än ett klassiskt "A till B-äventyr". Här blandas teatrala monologer med fanatiska musikalnummer och skojfriska referenser till andra filmer. Frågan är om någon annan än just Greta Gerwig skulle göra en Barbiefilm där det ryms både utläggningar om patriarkala strukturer och referenser till Lou Reed. Det är med andra ord oväntat "vuxet" och riktar sig snarare mot den publik som brukar gilla Gerwigs filmer än de som vill ta del av en typisk biofilm.

Problemet med allt det goda, är att det blir rätt spretigt. För varje utmärkt scen finns också en medioker. För varje plot en halvdan sidohistoria. I det här fallet har man valt att arbeta in Barbie-företaget Mattel som en viktig del av handlingen, det går sådär. Inte minst eftersom kängorna som vevas mot dem är lite väl tillrättalagda, men visst, det är ju också de som har finansierat filmen. Det är dyrt att göra reklam nu för tiden.

Hur som haver, Barbie är för det mesta underhållande, mycket på grund av Margot Robbies fantastiska insats. Se den – och sedan Oppenheimer. Kom igen, var lite rebell!

"Barbie" har biopremiär den 21 juli.