Avenging Force (1986)
Hemliga, högerextremistiska sällskap, träskslagsmål och en ung Michael Dudikoff.
Året innan Avenging Force släpptes hade Michael Dudikoff slagit igenom på actionscenen med American Ninja. Dudikoff såg bra ut, var akrobatisk och kunde dessutom, till en viss grad, skådespela. Det talades inom filmbolaget om att de hade hittat en ny James Dean.
Filmbolaget hette Cannon Films, och är du insatt i den här typen av film så vet du att kvantitet ibland hade en tendens att prioriteras över kvalitet. Faktum är att Dudikoff inte är en dålig skådespelare, men begreppet ”allting är relativt” har aldrig varit mer relevant att utstöta. Han hade tjockt hår, kunde göra världens karatesparkar och leverera repliker i mer än ett tonläge.
Här får Michael Dudikoff spela exmilitären Matt Hunter. Reagerar du på namnet har du spenderat lika mycket tid framför gammal actionfilm som jag (inte nödvändigtvis en bra sak). Avenging Force är nämligen uppföljaren till en annan Cannon-producerad film, Invasion U.S.A, i vilken Matt Hunter spelades av Chuck Norris. När Norris hoppade av blev den nya guldkalven Dudikoff blev hans ersättare. Dudikoff ser inte alls ut som Chuck Norris, men det han saknar i tuffhet tar han igen genom att vara en något bättre skådis.
Matt Hunter åker till New Orleans för att träffa sin gamle kompis Larry Richards (Steve James) från militären. Att Larry, som är afroamerikan, kampanjar i det lokala senatorvalet upprör en grupp högerextremister, som förgäves försöker få honom att hoppa av valet. När hotfulla telefonsamtal inte räcker attackerar gruppen med våld. Tyvärr för dem har Matt Hunter, "the avenging force", precis kommit till stan.
Filmen har en del goda egenskaper som höjer den över medelmåttet inom 80-talsaction. Till att börja med är den ganska våldsam. Det sparas inte på blodeffekterna och män, kvinnor och barn skjuts hänsynslöst till döds. Detta låter kanske inte som en positiv grej i sig, men inkluderandet av även ”osnyggt våld” skänker filmen en nyans av kall realism. En annan sak att nämna, som gör karaktären Hunter mer mänsklig, är hur han får rejält med stryk i filmen. Vissa actiondivor (Steven Seagal, någon…?) vägrar ställa upp på filmer där deras karaktärer ser svaga ut, men Dudikoff är happy-to-be-there och får nästan mer stryk än vad skurkarna får. Bra - mer Die Hard, mindre Under Belägring 2!
Avenging Forces andra stora tillgång är skådespelaren John P. Ryan. Namnet är måhända inte särskilt bekant, men faktum är att Ryan har varit klasskamrat med Robert De Niro under deras teaterutbildning och spelat mot stora namn som Jack Nicholson, Jon Voigt och Charles Bronson. Ryan är väldigt bra, måhända bättre än vad Avenging Force egentligen är som film. Han skall därmed ha beröm för att han inte förefaller ett dugg ointresserad av att medverka utan istället lever ut totalt i ett charmigt och ibland nästan maniskt överspel. Normalt sett är överspel inte en bra sak, men i en actionfilm från mitten av 80-talet passar det perfekt. Det är dessutom uppenbart hur Ryan behärskar det han håller på med till punkt och pricka.
Trots att Avenging Force inte är en fläckfri film, så bjuder den på klart underhållande B-action. Det finns mycket att anmärka på, men troligtvis ser du förbi de petitesserna om du väljer att lägga ner energin på att hitta filmen. I så fall kan jag som självutnämnd nörd på ämnet nästan garantera 90 trevliga minuter i TV-soffan!