Assassin’s Creed (2016)

Den dödsdömde fången Cal (Fassbender) vaknar upp i Abstergos anläggning efter en skenavrättning. Där tvingas han in i Cerebro, en maskin som låter honom uppleva sin förfaders minnen. Hans uppgift är att ta reda på vad Assassinerna (ni får ursäkta översättningen, men jag går på vad som användes i filmen) gjorde med The Apple of Eden, ett mäktigt objekt som kan leda Tempelriddareorden till världsherravälde. Inledningsvis bryr sig inte Cal om sina förfäders lära, The Assassin’s Creed. Den stora frågan är om han borde hjälpa Abstergo, om företagets motiv verkligen är vad de säger att de är.

Även om jag inte är ett stort fan av spelserien uppskattar jag de aspekter av filmen som håller sig trogna till spelen. Vi bjuds på vackra vyer av vidsträckta städer, med en högt flygande örn som vägledare. När våra hjältar bekämpar sina fiender gör de det med en stridsstil som känns igen från spelen. Det är akrobatiskt, effektivt och, ja, jävligt fräckt. För att inte tala om den medeltida parkour Assassinerna ägnar sig åt. De flyger fram över hustaken samtidigt som de strider mot otaliga fiender. Det är både snyggt och ger oss en sån där hisnande känsla som upplevs bäst på en stor duk.

Som alla andra (ja, ALLA) TV-spelsfilmatiseringar lider filmen av en underutvecklad berättelse och dåligt skrivna karaktärer. Visserligen har de gjort finfin användning av en MacGuffin i form av The Apple of Eden, men det räcker inte hur långt som helst. Den viktigaste aspekten av filmens huvudkonflikt är de motsättande principerna mellan Tempelriddarorden och Assassinerna.

LÄS OCKSÅ: Biofilmer våren 2017

Vill man tro Tempelriddarna, ska de använda The Apple of Eden för att skapa en värld utan fri vilja för att kunna hindra mänsklighetens våldsamma utveckling. Assassinerna, å sin sida, vill bevara den fria viljan. Detta är en utmärkt utgångspunkt för en berättelse, men dessvärre är den dåligt definierad. De olika principerna uttalas visserligen ett antal gånger, men de får ingen tyngd.

Du vet känslan av att ha hittat en avskild strand och efter lite solande vill man ta sig ett dopp i vattnet, fast då visar sig den lilla stranden vara den mest långgrunda strandjäveln i hela landet? Lite så är det med karaktärerna i den här filmen. Jeremy Irons och Marion Cotillard har vunnit varsin Oscar och Fassbender har varit nominerad två gånger. Det är en rollista som inte går av för hackor direkt och skådespelarna pressar verkligen allt de kan ur sina karaktärer, vilket är en del av filmens behållning. I slutändan kan de dock inte trolla med knäna; manuset är inte tillräckligt bra. Irons är nog den som lyckas bäst. Hans karaktär framstår som en intelligent man och varmhjärtad far, som styrs av sina principer. Däremot haltar Fassbenders och Cotillards personkemi.

Assassin’s Creed hade en budget på 125 miljoner. Med denna budget lyckades de skapa snygga miljöer, spännande actionsekvenser och få Michael Fassbender, en av de hetaste skådespelarna just nu, att spela huvudrollen. Men hur skulle det vara om de, för en gångs skull faktiskt lade ner lite pengar och energi på att få till ett bra manus? Skulle vi då få se en TV-spelsfilmatisering som motsvarar vad Christopher Nolan gjorde för serietidningsfilmen med The Dark Knight?

LÄS OCKSÅ: Bioåret 2017 - Sju serietidningsfilmer jag längtar efter!

Det är dock en fråga jag befarar att vi aldrig kommer få ett svar på.

Bäst: De vackra vyerna med örnen

Sämst: Berättandet