The Velvet Underground (2021)
Fascinerande om historiens bästa band
När "Carol"-regissören Todd Haynes regisserar sin första dokumentär blir det avantgarde så det smäller om det. Filmtopps Eric Diedrichs njuter av att spendera tid med favoritbandet The Velvet Underground.
Dylan? Nej! Beatles? Nej! Bowie? Nej! Elvis? Nej!!! Jag skiter i vad ni säger, musiken peakade 1967 när Velvet debuterade med "bananplattan" producerad av Andy Warhol och med Nico (eller "det blonda isberget" för att citera John Cale) sjungandes på några låtar. Venus in Furs, den dekadenta skivans fjärde spår, loopade jag från Kalmar till Göteborg en gång – och fortsatte att lyssna när jag kom hem i lägenheten. Så bra är bananplattan och det tycker även Todd Haynes.
Som regissör är han egentligen rätt ojämn, men hans kärlek till Velvet har varit tydlig sedan Velvet Goldmine (1998) där Ewan McGregor spelade Lou Reed-kopian "Curt Wild". Det är en rätt kul och unik film, fast utöver den och mästerverket Carol (2015) lyckas han sällan nå hela vägen fram. Och det gör han inte riktigt här heller.
Men han kommer långt.
Låt oss tala om "drönartonen"
Dokumentären The Velvet Underground handlar inte bara om det ultimata undergroundbandet, den handlar också om människorna på New Yorks avantgarda konstscen – givetvis med popkonstmaestro Andy Warhol i spetsen. Samtidigt som bandets frontman Lou Reed vill bli rik rockstjärna, inspireras han av poeter som Allen Ginsberg och Delmore Schwartz – särskilt den sistnämndes raka användning av vardagsspråk, vilket kom att bli Lou Reeds signum (med skillnaden att Reed sjöng ofiltrerat om New Yorks depraverade undervärld, sex, knark och sadomasochism).
Han och multimusikern John Cale, som ensam spelade ett pianostycke på repeat i 18 timmar för en livepublik, skulle bli en banbrytande kombination. Inte minst när Maureen Tucker och Sterling Morrison anslöt sig till truppen. Det är rätt kul att höra Maureen snacka om bandets hippiehat och skillnaden på New Yorks ruffiga konstnärsscen mot Kaliforniens flower power-kultur. Hon spär, som man kan tänka sig, inte med orden.
Frekvensernas sagolika värld
Under dokumentärens två timmar tar vi del av videoklipp, röstinspelningar, stillbilder och intervjuer med samtliga bandmedlemmar, Warhol, Bowie och många fler. Jonathan Richman är så exalterad att han knappt kan berätta om de 60-70 gånger han såg Velvet under bandets fååriga existens. Mycket tid läggs också på att diskutera deras användande av "drönartoner" – det vill säga en bakgrundsmatta av långa och utdragna toner (eller ackord) som bara maler på och maler på och låter en upptäcka en magisk värld av frekvensernas små nyanser. Vi hör dem spelas upp till filmade konserter där ett svartklätt Velvet har en snubbe som dansar på scen med en piska. Att de var skrämmande är det många som vittnar om.
MER LÄSNING:
Med det sagt är The Velvet Underground ingen vanlig dokumentär med en massa "talking heads". Den är mycket mer atmosfärisk än så med ett urläckert användande av splitscreens, gamla reklamfilmer och Velvet Undergrounds hypnotiska musik.
Haynes kräver mer eller mindre att du redan är någorlunda bekant med Velvet, samtidigt som han inte vänder på några nya stenar för hardcorefansen. Det är snarare just en atmosfärisk upplevelse. Och bara att höra alla dessa historier berättas av originalmedlemmarna gör filmen mer än sevärd. Att den därtill är ruggigt snygg, innovativ och nördar in sig på bandets användning av drönartoner säkrar betygsfyran.
The Velvet Underground går nu att streama på Apple TV+.