Recension: ”The Studio” (säsong 1) – en perfekt komediserie för filmälskare

Om Entourage var serien om filmstjärnornas liv och Extras om statisternas, är The Studio om producenternas och marknadsfolkets kamp i Drömfabrikens hänsynslösa köttkvarn. Konsten är död, film är skit, pengar är gud. Amen. 

Men det finns en man redo att göra riktig film – filmstudion Continentals nye chef Matt Remick (Seth Rogen, som tillsammans med Evan Goldberg har skrivit och regisserat samtliga avsnitt). Han älskar film och vet inget bättre än att besöka ett set och faktiskt göra sitt jobb. Men för att få jobbet av den excentriske Robert Evans-kalkeringen Griffin Mill (Bryan Cranston) var han tvungen att gå med på att göra en riktig cashgrab och påskynda utvecklingen av "Powerade-filmen". När Griffin får vittring på pengar, då gör man som han säger. 

För att inte svika sina ideal bestämmer sig Remick för att göra en riktig film om den blåa sportdrycken och inte bara en hjärndöd rulle. En infernalisk utmaning, så klart, men ödet är på hans sida (eller?) – det visar sig nämligen att Martin Scorsese planerar en film om massakern i Jonestown och om hur sektledaren Jim Jones övertalade 900 medlemmar att begå kollektivt självmord med just Powerade.

Mötet med den berömde auteuren äger rum i första avsnittet och jag skrattade högt – många gånger.

”The Studio” är vansinnigt underhållande

En stor styrka med The Studio är hur otroligt välgjord den är. Både när det kommer till kemin mellan skådespelarna och de rent tekniska aspekterna. De flesta scenerna är filmade i långa och komplexa tagningar, något som inte är särskilt vanligt i komedigenren, men som som också ger oss en möjlighet att verkligen få genomskåda maskineriets galenskap.

Som när Remick och hans underbare sidekick Sal Saperstein (Ike Barinholtz) ska besöka Sarah Polley på sista inspelningsdagen av en av studions mer prestigefyllda titlar. Kaoset som uppstår och tajmingen mellan skådespelare och foto är ypperligt regisserat och vansinnigt underhållande att följa med på. Svettigt med, för även om Remick är en studiochef är han en social oddball, oförmögen att kunna ta en hint eller två eller tre eller fyra, och obekvämt angelägen om att alla ska älska honom.

En som skyr honom som pesten är den tidigare och numera sparkade studiochefen Patty Leigh (Catherine O'Hara), som känner sig huggen i ryggen av denne Brutus som hon själv tränade under alla dessa år. Att O'Hara är sitt eget lilla skådespelaruniversum vet alla som har sett henne i paradrollen som Moira Rose i Schitt's Creek och här bjuder hon på en härlig virvelvind av narcissism och hämndbegär, men också en stor dos empati. 

Flera stora stjärnor gästar

Remicks ryggradslöshet får verkligen skina i ett avsnitt när han blir förödmjukad av Hollywood snällast man, Ron Howard. Apollo 13-regissören går hårt ut på honom i en scen där Remick ska ge honom lite feedback. Andra Hollywoodpersoner som bjuder på sig själva är bl.a. Paul Dano, Anthony Mackie, Dave Franco, Zac Efron och Zoë Krawitz.

Utöver Sal omges Remick av den sjövilda säljaren Maya (underbart gestaltad av Kathryn Hahn), som inte drar sig för att sula iväg en förolämpning i 180 knyck, och den unga, pretentiösa underchefen Quinn (Chase Sui Wonders), som är redo att göra precis allt för att hacka sig upp i ledet. 

Det finns så mycket jag vill diskutera om The Studio, som Bryan Cranstons mästerliga rolltolkning, effekterna av finalavsnittets "old school Hollywood buffet", Chinatown-pastichen i avsnitt fyra, Netflix-chefen Ted Serranos underbara cameo på Golden Globes-galan i avsnitt åtta. Jag kan inte bärga mig tills att fler får se serien så att jag har någon att verkligen snacka av mig med.

I det stora hela är The Studio en perfekt komediserie för filmälskare. Det drivs hänsynslöst om Hollywood och alla som medverkar bjuder ohämmat på sig själva. Jag svepta samtliga tio avsnitt under en sittning. Måtte det bli en säsong till.

”The Studio” har premiär på Apple TV+ den 26 mars.