The Last Days of Ptolemy Grey (2022)

Vi lever i en kulturell pandemi av multiverses och tidsresor. Ingen kan förneka att de senaste storfilmerna har kretsat kring dessa komplicerade koncept, den ena med en märkligare twist än den andra, men de flesta kan ändå kokas ner till medelmåttighet. Få lyckas väva in formatet på ett meningsfullt sätt i berättelsen och man är kvar med insikten att dessa hjärnskrynklande teorier oftast bara tillför coola effekter och en och annan plot twist. 

Apple+ miniserie The Last Days of Ptolemy Grey handlar inte om superhjältar eller aliens. Den tacklar lapptäcket av tidsresor och parallella dimensioner på ett kreativt sätt som ger även den mest oansenliga människan ett högre syfte.

Ptolemy Grey (Samuel L. Jackson) lever i demensens dimma. Den enda som inte har gett upp om honom är hans systerson och inofficiella assistent Reggie (Omar Benson Miller). När Reggie mördas skjutsas föräldralösa Robyn (Dominique Fishback) på honom som hans nya assistent. Innan Reggie dog lämnade han dock en sista gåva - ett möte med en läkare som säger sig kunna ge Ptolemy tillbaka hans minnen. Är detta hans enda chans att ta reda på vad som hände Reggie? Och vad mer döljer sig i Ptolemys förflutna?

"The Last Days of Ptolemy Grey" är baserad på boken med samma namn. Notera, boken, inte böckerna. Efter ha sett serien i sin helhet är det självklart att berättelsen hade gjort sig bättre som en film. Det är inte det att den är utdragen, men den är tämligen urvattnad. Det finns så många starka element som var för sig hade kunnat bli fantastiska men här har skaparna tagit den enkla vägen för att skapa drama och försökt klämma in för mycket och ändå för lite. 

Efter ha genomgått den första fasen av den kontroversiella behandlingen är Ptolemy en ny människa. Han är klar i huvudet och minns nästan allt i sitt liv. Men han är ändå inte riktigt sig själv. Han vandrar ut och in minnena i en sömlös ström som är hypnotiserande att bevittna och hans förflutna i ett rasistiskt Mississippi och tid med sin enda kärlek är både färgstarkt och förödande. Jag önskar dock att vi hade fått mer. Framförallt hade Ptolemys liv och ofrånkomliga öde lämnat större påverkan om mer energi och tid hade lagts på denna nästan sci fi-värdiga behandling och dess effekter. Den mystiske läkaren förblir en mindre sidokaraktär och behandlingen är inte mer för handlingen än ett temporärt hjälpmedel för att resten av berättelsen ska äga rum. Denna sidolinje blir ett sandkorn i ögat, en sten i skon, som inte riktigt hittar sin rättmätige plats.

För mycket men ändå för lite

Att Ptolemy försöker inleda en egen mordutredning hamnar också i baksätet. Denna lilla detalj som startade hela äventyret återkommer då och då i Ptolemys nya liv men det är en annan berättelse som klart sitter vid ratten: hans vänskap med Robyn.

Finns det något bättre än en hederlig "osannolika vänner"-trope? Upp (2009)? The Untouchables (2011)? Toppklass och slår aldrig fel. Samma gäller det oväntade bandet mellan cyniska Robyn och optimistiske Ptolemy. Tvingade att förlita sig på varandra hjälper de och blir mer familj för varandra än någon annan i deras liv har varit. De är två vilt olika generationer som kraschar men som hittar något vackert i raset. Det är deras vänskap som tar rodret i denna serie och för en stund glömmer man nästan bort Reggie, Ptolemys sjukdom och minnena.

"The Last Days of Ptolemy Grey" hade presterat bättre som en koncentrerad film. Med för många element blir resultatet en röra som inte ger tillräckligt mycket om något för att något ska få effekt. Serien är stilistiskt välgjord och tar en intressant tagning på tidsresor och framförallt visar den en oväntad vänskap som sitter kvar. 

Den har premiär på Apple TV+ den 3:e mars.

MER LÄSNING:

• Nya serier 2022 – bästa serietipsen
• Svenska serier