Recension: Silo (säsong 2) – Rebecca Fergusons sci-fi-serie är tillbaka

Det dröjde inte länge efter att den första säsongen av Silo släpptes för att den blev skulle bli en snackis bland TV-älskare. Fullt motiverat också, för med snyggt foto, en stark ensemble och ett bra manus fick vi följa med på en genomarbetat och intelligent sci-fi-dystopi, som med effektiva medel – och utan att skriva någon på näsan – var något av en spegling av de totalitära makter som rör sig i världen. Nu efter att ha sett nio av tio avsnitt av den nya säsongen, är jag något besviken, men likväl sugen på att läsa den Hugh Howey-författade romanserien som serien baseras på.

EXKLUSIVT: Rebecca Fergusons krav för att arbeta i Sverige igen

Tar vid precis efter säsongsfinalen

Mänskligheten har gjort jordytan omöjlig att leva på, men sedan ett par hundra år tillbaka existerar ett tätbefolkat mikrosamhälle i en gigantisk underjordisk silo. I den första säsongen började mekanikern Juliette Nichols (Rebecca Ferguson) misstänka att borgmästarens (Tim Robbins) kontrollerande ledning ljuger om att världen utanför är dödlig och det hela slutade med att hon, mer eller mindre under tvång, skickades ut ur silon. Det var en effektiv final, och det är precis här som den andra säsongen tar vid.

Juliette, som är utrustad med en enklare skyddsdräkt, befinner sig för första gången i sitt liv under bar himmel. Alla sinnesintryck är överväldigande och hon är livrädd för att dö. Det dröjer inte länge innan hennes världsbild kastas om på nytt när hon hittar en ytterligare silo, vars utsida är kantad av tusentals döda kroppar – kanske är jordytan giftig trots allt? Men där inne finns en överlevare, den excentriske Solo (Steve Zahn) som har hållit sig inlåst i ett valv i många år, kanske decennier. Trots att de bara kan kommunicera genom en lucka, bred som en LP-skiva och hög som en tändsticksask, har skådespelarna underbar kemi från första scenen.

MER LÄSNING: Rebecca Ferguson bad stjärnskådespelare att ”dra åt helvete”

Tim Robbins desperata ledarfigur

Parallellt med att Juliette försöker förstå vad som har hänt i den nya silon, får vi se hur det börjar virvla upp ett uppror bland befolkningen i hemmet hon lämnat bakom sig. Vissa bland dem vägrar tro att hon är död och är övertygade om att styret ljuger. Även om jag föredrar scenerna med Ferguson och Zahn, måste jag säga att Tim Robbins bjuder på några av säsongens bästa ögonblick. Trots att hans närmast tyranniske regelryttare till karaktär är beredd att bryta mot alla regler för att skydda sin ideologi, sker alla övertramp med en sorts desperat rationalisering om att det är för "the greater good". Det är med övertygelse han gestaltar en man, redo att offra precis allt för att följa en förvirrad moralkompass som ständigt pekar mot en enda riktning – att rädda så många som möjligt genom att kväva sitt folk med en sorts Orwellsk mardröm.

Med det sagt finns det vissa delar av de nya Silo-avsnitten som jag inte är lika imponerade över. Den växande rebellrörelsen gestaltas väldigt klyschigt och det hålls alldeles för många pampiga och enande tal. Vad som ska vara emotionellt och storslaget, känns istället Hollywood-manipulativt med få genuina stunder. Det är istället när berättelsen vågar att vara lite mer nedtonad som den är som mest drabbande. 

KRÖNIKA: Vi måste prata om Rebecca Ferguson – vår största stjärna!

Hade tjänat på ett mer effektivt berättande

Tack vare Steve Zahns och Rebecca Fergusons underbara kemi, hur fasligt snyggt det är när hon utforskar den nya silon, samt Tim Robbins kniven-mot-strupen-borgmästare, är det i slutändan väldigt svårt att slita sig från TV-rutan. Men helheten känns ändå som något av en utdragen transportsträcka till vad jag tror kan bli en riktig höjdarsäsong. Ett mer effektivt berättande, med färre "vi-mot-dem"-tal och kanske något kortare eller färre avsnitt, hade även gjort den här säsongen riktigt minnesvärd. Nu är de fantastiska ögonblicken – i princip alla med Ferguson – utspädda med dussinstunder.

Den andra säsongen av "Silo" har premiär i dag på Apple TV+.