Recension: The Buccaneers (säsong 1) – kitschklyschigt kostymdrama

Definition av buccaneer: pirat; person som agerar våghalsigt och äventyrligt, ofta på ett skrupelfritt sätt, i synnerhet i (kärleks)affärer. Det stämmer bra in på The Buccaneers huvudpersoner, även om de nöjes-, status- och kärlekslystna amerikanskorna stundtals gör sitt bästa för att ändra sin natur för att passa in i den brittiska överklassmiljön.

Detta är det andra försöket att försöka göra TV av Edith Whartons roman med samma namn. Starten känns plågsamt klyschig och kitschig, en hispig och krystad kopia av en oräkneliga serier som kretsar kring gamla titlar, frasande klänningar och ett virrvarr av mustiga intriger som är nästintill omöjliga att följa.

Vi följer ett gäng rika amerikanskor som skickas iväg till England för att snärja mindre väl bemedlade brittiska män med snygga titlar. Här finns glam, damm, triangeldramer, övergrepp, ögongodis, oäktingar och otaliga baler, allt skildrat med sassy och färgglad estetik och popmusik som osar mer 2020-tal än det 1870-tal serien utspelar sig i. Men det artar sig.

North american scum vs brittisk börd och behärskning

De inkräktande amerikanskorna pekar förtjust på allt engelskt och älskar det. Britterna däremot betraktar amerikanerna som kulturlösa och dekadenta. Här börjar en rafflande kulturkrock mellan engelsk och amerikansk kultur som lyfter och driver hela serien – ”we’re north american scum” som den poppiga vinjettsången med stolt och släpig stämma uttrycker det.

När skillnaden i uppskattning går upp för amerikanskorna börjar de omfamna sin mer oborstade kulturella identitet och ifrågasätta engelsmännens kvävande självbehärskning, traditionsdyrkan och normslaveri. ”They are fascinated by their history, we are fascinating”, som Conchita (Alisha Boe) summerar det efter att ha gift sig med en britt som säger sig älska henne såpass att han är ”drunk on her” men skäms över att vara ”full” inför sin familj. Såpass att han hade flytt bröllopet (”there are women and there are wives”) om inte huvudpersonen Nan st George (Kristine Froseth) ingripit. Den egensinniga Nan är en annan aspekt som lyfter serien.

Kluriga intriger: kan man älska någon man inte känner?

De ändlösa intrigerna medför att intressanta idéer kring kärlek och identitet dryftas, bl.a. kärlek utan kännedom om varandra. En olycklig målande hertig, Theo (Guy Remmers), besväras av att kvinnor jagar honom för hans titel och envisas därför med att haffa någon som inte vet att han är hertig. När han ser Nan på en strand i Cornwall och hon börjar intressera sig för hans tafatta målarförsök utan att känna igen honom, fattar vi bums vad han får för sig. Hon lämnar, han lyckas spåra henne och kommer ridande med ringen i högsta hugg. Nan besväras över att han friar efter att de setts en gång – ”but I dont know him” protesterar hon inför sina jublande tjejkompisar. ”After the wedding is when the knowing starts” svarar Conchita.

En studie har kommit fram till att 34% av alla par som flyttar ihop innan giftermål eller förlovning skiljer sig, medan 23% av alla par som flyttar ihop efter giftermål eller förlovning separerar. Denna studie har så klart inte Nan st George kunnat ta del av.

Vill man vara fin får man lida pin, brukar det heta. I Conchitas fall är det lite tvärtom. “I can still be beautiful yet dutiful?” "konstateringsfrågar" hon, varpå hon börjar tona ner allt det överdådiga och nöjeslystna som är hon, sin charm, för att passa in i den brittiska överklassfamilj hon gift in sig i.

Domen

The Buccaneers är förutsägbar, tillgjord och knappast trovärdig, men den har underfundiga grepp på klassiska intriger som utforskar spännande idéer kring kärlek, status och identitet på ett sätt som gör den rätt underhållande. Jag är kluven.

"The Buccaneers" finns nu att streama på Apple TV+.