Recension: Tetris (2023)

Under flera år har det pratats om en "Tetris-film", ett tag var det till och med snack om en trilogi. Galenskap tänkte jag, men nu när jag har sett resultatet är jag rejält överraskad. Det finns betydligt mer bakom Tetris än några block.

Värt att klargöra är att detta varken är en film som utspelar sig inne i någon märklig Tetrisvärld à la Emoji Movie eller en Social Network-film om skapelsen av spelet. Nej, detta är snarare en spionhistoria där öst möter väst. Lite som om Bridge of Spies var en buddymovie och där själva jakten på rättigheterna till ett videospel var det som skapade nästa kris mellan Sovjet och USA.

Spelet alla skulle slåss om

På ena sidan järnridån har vi Alexey Pajitnon, ryssen som kodat ihop Tetris på sin fritid. I Sovjetunion sprids piratkopior av spelet som en löpeld och Alexey har inte ens tänkt tanken på att tjäna pengar på sin skapelse. Allt tillhör ändå staten i unionen där alla har det lika dåligt. På andra sidan har vi Henk Rogers, en amerikansk spelutvecklare som snubblar över Tetris på en mässa i San Francisco. Spelet är det vackraste han har sett och han bestämmer sig för att göra allt han kan för att skaffa rättigheterna. Pengarna måste in!

Lättare sagt än gjort. I Sovjetunionen kastas Henk snart in i ett politiskt dubbel-, trippel-, quadrupelspel där alla försöker blåsa alla samtidigt som ett söndervittrande Sovjet gör en sista kraftansträngning mot USA. Till och med de inhemska politikerna fattar att kommunismens grådassiga dagar är över och det gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt innan hammaren och skäran slås i spillror. En del av Tetris-kakan är med andra ord inte lite lockande. Ännu stökigare blir det när den brittiske mediemandaten Robert Maxwell bestämmer sig för att också ge sig in i fighten.

Taron Egerton och Nikita Efremovs film

Visuellt är väl filmen som mest imponerande när det kommer till återskapandet av ett döende Sovjet – Moskva ser verkligen ut att smula sönder – och det är en perfekt bakgrund för våra färgstärka hjältar. Henk och Alexey spelas av Rocketman-skådespelaren Taron Egerton, som fortsätter att gå från klarhet till klarhet, och Nikita Efremov – för mig en nykomling som gör en mycket trovärdig och brysk ryss. De utgör en skön duo som för tankarna till 80-talets buddyfilmer. Utan dem så hade inte Jon S. Bairds film fungerat. Regissören, som kanske är mest känd för Helan & Halvan (2018), är skicklig med sina skådespelare och det är alldeles uppenbart att det är just dem som intresserar honom, inte mycket annat. På gott och ont.

Sanningshalten i alla turer går givetvis att ifrågasätta, vissa delar har så klart skruvats upp rejält Hollywood-style, men om verkligheten ens var hälften så dramatiskt så säger jag bara hatten av till Alexey och Henk.

"Tetris" har premiär på Apple TV+ den 31 mars.