Recension: Silo (säsong 1)

Rebecca Ferguson frontar sin första TV-serie på 10 år. Projektet som fick henne att tillfälligt lämna bioduken – hon kommer ju snart tillbaka i biograferna med Mission: Impossible 7 och Dune 2 – stavas Silo och är en filosofisk sci-fi-dystopi om världens sista (?) människor. Instängda i en underjordisk silo har de sedan ett par hundra år tillbaka utvecklat sin egen kultur och glömt allt vad som heter grönska och himlavalv. Historien baseras på Hugh Howeys romansvit Wool, som i skrivande stund består av nio böcker.

Säg aldrig "jag vill ut"

Ungefär som tåget i Snowpiercer, men ställt på ändan, går de olika samhällsklasserna från botten till toppen, där de som har högst status befinner sig närmast ytan. Bland dem finner vi Allison (Rashida Jones) och sheriffen Holston (David Oyelowo). När Allison börjar ana att världen utanför silon inte är så farlig som styret säger – de får nämligen inte gå ut och all info de har om sin omgivning består av bilder på ökenlandskap som projiceras på skärmar i varje rum – bestämmer hon sig för att avslöja den stora konspirationen och säga de förbjudna orden "jag vill ut". Om dessa ord yttras ikläs man en säkerhetsdräkt, skickas ut och får aldrig komma tillbaka igen.

Detta, i samband med ett mystiskt mord, leder till att vi introduceras för Rebecca Fergusons, som spelar maskinisten Juliette i Silons absoluta bottenskikt. Hon får sig en läckert komponerad introduktion värd en stjärna av hennes kaliber. Att jag är ett stort Ferguson-fan vet ni alla som läste min hyllningskrönika när det begav sig.  I serien kommer hennes roll att utvecklas på rätt oväntade vis och hon tar vara på precis varje stund hon får.

Häftigt koncept stjälps av utdragen speltid

Att avslöja mer om Silo vore inte bara onödigt utan också dumt. Det är en serie med ett mysterium som kuliss och där ovetskapen om vad som verkligen är sant eller inte fungerar som en plot device. I kärnan är istället en ganska filosofisk berättelser om hur människan påverkas av att vara instängda under jord och vad det är som driver oss till att trotsa våra rädslor. Allt detta i ett sorts storebrorssamhälle, som fungerar som en sorts spegling av alla de förtryckarstater många stackare tvingas leva i.

Konceptuellt är Silo utmärkt, men även om man har skalat ner en rätt massiv bokserie till 10 avsnitt finns det fortfarande delar som kan sorteras in i filler-fåren. Något som jag personligen är känslig för i en tid när det finns så många bra TV-serier att utforska. Jag har också svårt att köpa en sekvens med Tim Robbins, som spelar någon mystisk IT-ansvarig, där han försöker att... skydda sina mannar från att kolla på en TV-skärm. Det blir ofrivilligt lite väl mycket M. Night Shyamalan i sina mest desperata stunder. Därtill vill jag ifrågasätta vissa ordval och uttryck som skriker 2023 (och inte en alternativ verklighet där människan varit frihetsberövad och kulturellt inavlad i en smärre evighet).

Rebecca Ferguson är rätt och slätt skitbra

I övrigt finns det inte mycket att klaga på, snarare tvärtom. Det är en bitvis mycket spännande och intressant historia där Rebecca Ferguson återigen bevisar vilken kraft hon besitter. Här arbetar hon mycket med sitt minspel och kroppshållning och trots det helt klart finns sin beskärda del av action bjuder hon på något annat än vad vi är vana vid. Fan, hon är skitbra. När hon väl väljer att arbeta i Sverige igen hoppas jag att vi tar vara på det med ett projekt hon förtjänar.

Silo har premiär på Apple TV+ den 5 maj.