Recension: Sharper (2023)

I en charmig och stilla bokhandel mitt i New York sitter Tom (Justice Smith) bakom disken, djupt försjunken i sin bok när en attraktiv ung kvinna kommer in, i behov av vägledning bland de välfyllda hyllorna. Efter att Tom erbjudit sin expertis övergår så småningom deras yrkesmässiga möte till något med mer romantiska vibbar – så pass att de senare inleder en romans som veckorna framöver endast kantas av regnbågar och fågelkvitter. Utan att avslöja för mycket kommer dock denna blixtromans få ett abrupt slut i vad som också avslutar filmens första utav fyra kapitel.

I och med filmens första kapitelslut genomgår Sharper också en uppenbar tonskiftning. Vad som började som en ömsint och genuin kärlekshistoria övergår då till en spretig berättelse fylld av svek, ryggdolkar och beräknande. Filmens resterande tre kapitel utgår från tre olika personer; Sandra (Briana Middleton), Max (Sebastian Stan) och Madeline (Julianne Moore), som alla kommer att spela avgörande delar i varandras berättelser i en exklusiv värld där allting är ett psykologiskt pussel ännu att lägga och framför allt – ingen går att lita på.

Det borde vara betydligt mer underhållande

Regissören Benjamin Caron (Andor, The Crown) gör här sin långfilmsdebut och tyvärr lyser hans oerfarenhet igenom. Långt ifrån markbrytande, men filmens narrativa upplägg med kapiteluppdelning piggar ändå upp till en början och ger berättelsen en välbehövlig lekfullhet och stuns. Tyvärr blir storyn, ju längre den går, alltmer otålig. Genvägar tas i det utförande som inte är så klyftigt som den vill övertyga oss om, karaktärer och dialog känns andefattiga men framför allt; storyn genomsyras av den så smittosamma och samhällsfarliga ”plot twist-sjukan”.

Vem lurar vem? Vem kommer med goda avsikter? Vem går egentligen att lita på? Filmen tar sådana snäva och frekventa U-svängar med publikens förtroende att man till slut tappar intresset. Om allting är ett kursändrande och häpnadsväckande avslöjande så är plötsligt ingenting det.

Julianne Moore, i rollen som den beräknande troféhustrun, och Justice Smith, som den naiva romantikern, utgör det bästa i denna luxuösa katt-och-råtta-lek, men tyvärr kan ingen av dem rädda en story som saknar både den finess och originalitet som krävs för att den verkligen ska flyga.

En ”heist-film” utan någon riktig heist – Sharper är för enkelspårig för att funka rent dramatiskt, men tar samtidigt sig själv på alldeles för stort allvar för att kunna uppskattas som ren popcornunderhållning. Det publiken istället får serverat är en enerverande twist-bukkakke som tar slut tre avslöjande för sent till tonerna av ett suckande ”jaha…”.

Sharper har premiär på Apple + 17 februari.