Recension: Monarch: Legacy of Monsters (säsong 1)

Det börjar storslaget, som vanligt när det gäller Godzilla, kungen av monster i Monsterverse. Två gigantiska monster brottar samman, en jättespindel och en jättekrabba brölar bestialiskt över huvudet på en livrädd gammal forskare. Brölar. Bestialiskt.

Det har inte gått mer än 10 minuter, men det räcker för att fresta mig till att sänka mitt betyg på Monarch: Legacy of Monsters till en etta. Ljudeffekterna känns inte trovärdiga. Och när monster utgör (det utlovade) navet i hela serien borde skaparna ta mig f*n se till att de låter någorlunda realistiskt. Några klassiska knäppljud och gnisslanden hade räckt för att göra jätteartropoderna och deras omgivning någorlunda respektingivande. Nu verkar det mest som att skaparna försökt lägga till random skräckinjagande läten för att pimpa och pumpa upp monstren, men denna slarviga missmatch färgar av sig på hela serieupplevelsen. Ni som inte är lika känsliga för illa valda ljudeffekter kanske ger denna serie en trea.

Överraskningsbefriad

Alla hyllningsrop pushar upp mina förväntningar i taket, vilket bidrar till besvikelsen när serien inte håller för att skapa det där suget som gör det lätt att svepa tio avsnitt. Det är inte urtrist, men duger inte för att tävla med myllret av annat man kan ha roligare med.

Överlag är seriens intrig hyfsat intressant, men varken fängslar eller överraskar. Här finns en kvinnlig japansk forskare (Anna Sawai) som försöker ta reda på sanningen om sin frånvarande, vänsterprasslande far (Takehiro Hira) och assisteras av technördar i Tokyo (Kiersey Clemons) medan hon löser mutantmonstermysterier och jagas av Monarch, en hemlig organisation som befattar sig med monster, utomjordingar och världsherravälde, etc. Standardstoff. Far och son-castingen av den legendariske Kurt Russell och Wyatt Russell för att spela en äldre respektive en yngre version av löjtnant Lee Shaw gör det hela lite festligare.

För lite monster

Många tittare har vredgats över att serien inte handlar så mycket om kärnavfallsknarkande monster som utlovats och att fokus istället ligger på karaktärerna och deras familjer. Väljer man en serie med ordet ”monster” i titeln är man nog taggad på just monster. Kanske blir det lite svårt att som tittare slappna av och fokusera på en mustig familjetragedi när man väntar sig att Godzilla eller ett annat väl-CGI:at monster ska hoppa fram ur första bästa hörn, närsomhelst, som utlovat. De monster vi ser lever inte upp till etablerad standard.

Summan av kardemumman är att jag inte gillar vad jag ser. Det känns slarvigt, rörigt, ej trovärdigt, förutsägbart och svulstigt. När jag kollar igenom övriga recensioner ser jag dock många hurrarop, vissa utnämner serien till en av Apples bästa. Jag kommer på mig med att tvivla lite på mitt eget omdöme. Men det som består, bergfast och orubbligt, är min uppfattning att matchningen av monster och ljudeffekterna är urusel. Du som är helt okej med vrålande leddjur får kanske en radikalt annorlunda monsterverseupplevelse.

"Monarch: Legacy of Monsters" finns nu att streama på Apple TV+.