Recension: Marcel the Shell with Shoes On (2023)
Oscarsnominerad film golvar Sebastian – eller?
Berättelsen om den urgulliga talande snäckan Marcel får höga poäng i kreativitet och hantverksskicklighet, men hade gärna fått vara kortare. Trots det är filmen värd att se.
"Marcel the Shell with Shoes On" kan vara den mest imponerande film jag har sett på länge. I alla fall om man bara utgår från det tekniska hantverket. Berättelsen om den lilla snäckan Marcels jakt på sin förlorade familj fick mig att flera gånger utbrista "Hur tusan har de gjort det här?!".
Filmer som Avatar: The Way of Water må ha så verklighetstrogna effekter att min gamla farmor hade svimmat om hon sett den. Fast samtidigt vet jag att det är datoranimerat. Jag vet hur effekterna skapats. Här sitter jag med hakan i golvet nästan hela tiden. Jag har nämligen ingen aning om hur regissör Dean Fleischer Camp har fått ihop det här. Marcel the Shell with Shoes On är nämligen något så udda som en mockumentär (fiktiv dokumentär) med stop motion-animerade karaktärer, "vanliga" skådespelare i verkliga miljöer filmat med ett skakigt foto som zoomar in och ut och letar efter korrekt skärpa. Och jag har nada aning om hur de har gjort det – vilket är fantastiskt.
"Hantverksmässigt mästerverk"
Ursprunget till Marcel är Youtube där regissör Dean Fleischer Camp i början av 2010-talet släppte ett par kortfilmer, som i skrivande stund har mellan 22-33 miljoner visningar. Långfilmsversionen, som finns att se på både SF Anytime och Apple TV+, bygger vidare på idéer från kortfilmerna fast expanderar världen. Marcel och hans snäck-mormor bor i ett hus där det en dag flyttar i en hyresgäst som får upp ögonen för de båda talande snäckorna. I samråd med Marcel bestämmer de sig för att göra en dokumentär om honom och samtidigt försöka hitta Marcels försvunna familj. Det leder till att han blir Youtube-kändis i filmen, vilket ironiskt nog även skedde i verkligheten.
Förutom det tekniska hantverket sprudlar filmen av en kreativitet som ofta får mig att le från öra till öra. Marcel och hans lilleputt-värld är nämligen helt bedårande. I huset han bor i har små rum inretts där de använder människornas prylar för att skapa sin egen värld. Allt från tennisbollar som transportmedel till två brödskivor som säng. De sprudlande miljöerna ackompanjeras av Marcels röst som görs av Jenny Slate, även en av filmens manusförfattare. Vanligtvis brukar jag få allergiska utslag av vuxna som ska försöka göra barnröster men hon kan faktiskt ha den bästa låtsas-vara-ett-barn-rösten någonsin. Tillsammans med Marcels ofta filosofiska och härligt ärliga observationer om sin omvärld passar hon perfekt.
Så filmen är ett hantverksmässigt mästerverk fullt av sprudlande kreativitet. Yippie! 5 av 5 i betyg.
Ack, om det ändå varit så.
Inledningsvis är "Marcel the Shell with Shoes On" trollbindande, men någonstans i mitten börjar filmen trampa vatten. Jag hade helt klart föredraget en speltid på runt 70 minuter istället för 90. Marcel är en härlig figur att hänga med men i bland känns det som att regissör Fleischer Camp är lite väl kär i sin egen kreation. Snäckans små monologer är kanske inte fullt så djupa och insiktsfulla som filmen vill få oss att tro på. Saxen hade gärna fått åka fram och trimma ner den här skapelsen till en tightare speltid. Då hade delarna matchat helheten bättre. Sammanfattningsvis går Marcel därför i mål med en stark trea. Jag blev verkligen golvad men också en smula uttråkad, fast samtidigt finns det inget liknande där ute.