Recension: Lady in the Lake (2024) – Natalie Portman i en på ytan perfekt serie

Det är Thanksgiving i Baltimore 1966 och en ung flicka försvinner plötsligt. De vet inte om det än, men tragedin ska bli startskottet på ett händelseförlopp som sätter två väldigt olika kvinnors öden på kollisionskurs mot varandra.

Den ena är den judiska hemmafrun Maddie (Natalie Portman) som är på bristningsgränsen i sitt inrutade liv, med en bubblande desperation efter att få uppfylla någon form av potential. Den andra är den hårt arbetande mamman Cleo (Moses Ingram) som sliter för att försörja sina barn samtidigt som hon blir allt mer involverade i det dolda politiska spel som utspelar sig bland stadens svarta befolkning.

En fantastiskt välgjord serie

Säker regi? Check. Välskrivet manus? Check. Snyggt foto? Check. Utomordentligt skådespel? Check. Jag hade kunnat gå igenom filmskapandets varje avdelning och bockat av dem för att ha gjort ett väl genomfört arbete med Lady in the Lake.

En av de mer imponerande aspekterna är hur sömlöst skaparen Alma Har'el lyckats fläta samman två kontrasterande världar i en och samma berättelse. Handlingen utgår dels från perspektivet av den judiska överklassen i Baltimore och dels från de dunkla, politiska rummen som etablerar spelreglerna för stadens svarta befolkning. Båda grupperna är offer för förtryck och diskriminering, men på väldigt olika sätt, och trots de olika världarna – som skiljer sig åt i allt från estetik till förutsättningar – känns Lady in the Lake från början till slut som en enhetlig berättelse.

Den kanske främsta anledningen till att det lyckas så väl är att Natalie Portman och Moses Ingram, som representerar vardera sida av myntet, står för imponerande prestationer i de två huvudrollerna. Portman balanserar utmärkt mellan pondus och bräcklighet för att fånga hemmafrun som gör vad hon kan för att rasera fasaden av det liv som hämmat henne och Ingram har en unik förmåga att upplevas som en trygg och lugn punkt samtidigt hon har en kraft under ytan som hon när som helst kan låta explodera.

Duons parallella resor knyts dessutom samman av ett patriarkalt förtryck som bidrar till den där känslan av enhetlighet.

Så varför får inte en så välgjord serie ett bättre betyg? Perfektionen kommer på bekostnad av själ.

Perfekt på gränsen till själlöst

På ytan finns det egentligen inte mycket att klaga över, eventuellt inte någonting, när det kommer Lady in the Lake. Kvaliteten är kort och gott ypperlig på alla plan. Men det är också perfektionen med vilken serien är gjord som är dess största svaghet. Jag skulle inte säga att det blir tråkigt, men bitvis känns det nästan lite själlöst.

Jag tänker mig att det är precis på den här nivån serier och filmer kommer att ligga när AI-tekniken har fulländats – på pappret ser allt perfekt ut men det känns ändå som att det saknas ... något?

Trots att det kryllar av mysterier och frågor som önskar svar i serien, leder den känslan följaktligen till att överraskningarna få. Eller, det är möjligt att överraskningarna finns där, men med ett närmast sterilt hantverket skakar aldrig vändningarna i handlingen om en ordentligt. Tryggheten och tilliten jag som tittare känner för berättandet blir nästan för stor.

Lady in the Lake hade med andra ord mått bra av att ha några större egenheter, kanske till och med brister, för att få serien att sticka ut och verkligen göra ett bestående intryck.

Men visst, det känns lite sådär att klaga på att något är för bra, och missförstå mig inte, det här är en bra serie som är värd att se och som väcker nyfikenhet och bjuder på imponerade aspekter inom varje litet område. Så se den och njut av innehållet, men bli inte förvånad om du känner att du snabbt är redo att gå vidare till nästa projekt utan att grubbla vidare på Lady in the Lake.

"Lady in the Lake" finns nu att streama på Apple TV+.