CODA (2021)
Hon har gett och gett – nu är det dags att ta lite också
En hårt arbetande fiskefamilj där alla förutom tonårsdottern är döva. Emilia Jones i rollen som Ruby är något av en sensation och navigerar sig igenom ett brett spektra av känslor som hon spelar ut till fullo.
MER LÄSNING:
''Som en mindre sockersöt variant av High School Musical''. Så skrev jag i mitt anteckningsblock när jag hade sett en bra bit på CODA. För uppläggen i filmerna påminner faktiskt om varandra: En ung person slits mellan förväntningarna från omgivningen och sina inre drömmar, som består av något helt annat. I Disney Channel-filmen, som jag såg ett antal gånger under mina prepubertala år, var det karaktären Troy Bolton som hade problem med att kombinera en karriär i basket, vilket hans farsa delvis pushat honom till, med sin nykläckta dröm om att få stå på scen och sjunga med sin nyfunna kärlek. På klassiskt Hollywood-vis slutade allt såklart med att han hann med båda.
Men riktigt så enkelt är det inte i CODA. Här står tonårstjejen Ruby (Emilia Jones) i fokus. Hon är den enda i sin familj som inte är döv, och har således fått fungera som tolk för sin mamma, pappa och äldre bror under hela sin uppväxt. Hon har mer eller mindre varit tvungen att kombinera skolan med tidiga mornar på familjens fiskebåt och hjälpt till att förhandla fram rimliga priser på det de fångat under dagen.
Hennes liv ter sig som ganska utstakat och förutbestämt, men så går hon med i skolans kör och med hjälp av en inspirerande lärare inser hon att hon faktiskt kan sjunga och dessutom har en chans på ett Berklee-stipendium. Samtidigt öppnar familjen ett helt nytt fiskekollektiv och blir än mer beroende av dotterns hjälp.
''Emilia Jones något av en sensation''
Emilia Jones i rollen som Ruby är något av en sensation och här tillåts hon spela ut ett stort känsloregister. Å ena sidan humoristisk förvåning och skam, som när hon har körkompisen Miles (Ferdia Walsh-Peelo) över och hennes föräldrar i ovetskap om att ungdomarna är där har vilt sex i det intilliggande rummet. Och å andra sidan sorg och ilska, känslor som hon spelar ut finfint i flera andra scener. Att hon därtill sjunger som en gud gör ju inte prestationen sämre, om man säger så.
Men det är inte bara hon som skiner. Utöver familjemedlemmarna, som också är fantastiska, är även Rubys sånglärare Bernardo (Eugenio Derbez) helt underbar i rollen och fångar en härlig mix av både stränghet och mer ömsinta drag. En favoritscen är när han kallat upp Ruby inför klassen. Hon har tidigare berättat att hon mobbats för sin dialekt, och Bernardo märker att hon är obekväm där hon står framför klassen. För att avdramatisera situationen får han alla att göra en övning som går ut på att de låter som en flåsande hund. Det lyckas och Ruby sjunger från magen. Vilken lärare!
Det här är en kanonbra coming of age-skildring som verkligen tar oss nära Ruby och hur hon slits mellan sin kärlek för familjen och musiken. I hela sitt liv har hon gett och gett åt dem hon älskar, det tycks som hon länge endast vetat hur man riktar kärlek utåt. Men snart börjar hon inse vad det innebär att rikta den inåt, och det är en fantastisk resa att som tittare få följa med på.