1971: The Year That Music Changed Everything

Protestvågorna i USA binds samman med liknande demonstrationer i Storbritannien och Europa. Där tar människor till gatorna för att protestera krig, global orättvisa, rasism, kvinnoförtryck och materialism. Att sätta in kravallpolis mot demonstranterna är möjligt, men att tysta musiken går inte.

Herrens år 1971 var fullproppat med revolutionerande musikalisk förnyelse, präglad av den tumultartade erans politiska och kulturella förändringar.

Stjärnor som George Harrison, The Who, Pink Floyd, Rolling Stones, The Doors och Aretha Franklin nådde nya höjder och unga talanger som Elton John och Joni Mitchell exploderade i popularitet, och det tänjdes på gränser mer än någonsin tidigare. Musiken som uppkom under perioden utmanade normer och gav röst till marginaliserade grupper som lämnats osynliga.

I denna senaste dokumentärserie från Apple TV+ får vi följa med tillbaka till ett av musikhistoriens viktigaste år.

När min redaktör kontaktade mig och frågade om jag skulle vilja recensera den här dokumentärserien blev jag förvånad. Han, och alla på redaktionen, vet att jag är en 80-talsmänniska ända in i märgen. I min värld går det inte att uppnå högre rang inom mode än Tom Cruise grå kostym i Rain Man, och om du verkligen måste se mig dansa så får du sätta på Huey Lewis & The News.

Även om jag håller det för mig själv på redaktionsmöten så anser jag i mitt stilla sinne 70-tals filmer vara – med några få undantag – överskattade, ogenomtänkta, dåligt strukturerade och oförtjänt höjda till skyarna.

Med det som utgångspunkt förväntade jag mig kollage av sönderspelad musik, komponerad av glasögonprydda och ointressanta musikproducenter, som minsann ska berätta för oss om den gamla goda tiden.

Min cyniska förväntan är knappast min största synd, den ligger snarare i hur – efter att ha sett denna briljanta dokumentärserie – främmande jag faktiskt är till musik från den här eran.

MER LÄSNING:
Musikdokumentärer du måste se

Ett nirvana fullproppat av musik, uppror, historia och sanningar.

I denna visuella fest av dokumenterade verkligheter och intryck får vi resa tillbaka i tiden – 1971: The Year That Music Changer Everything är ett nirvana fullproppat av musik, uppror, historia och sanningar.

Dokumentärseriens främsta berättarkomponent är inspelade ljudspår av musikernas ord, snarare än musikexperter som ska försöka göra tolkningar av orden från dem. Dessa väl utvalda inspelningar – unika, ofta oförutsägbara, ibland nyanserade och ibland inte – bidrar med en autenticitet som gör sig påmind i möten med Beatles, Curtis Mayfield och Gil Scott. 

När vi idag ser tillbaka på 70-talet är det tydligt hur bilden av USA drastiskt förändrades. Från Roosevelts moraliska stormakt som räddade oss européer från nazisterna i andra världskriget till den korrupta stat regeringsmakten blev i en tid av Vietnamkrig och Watergate.

Vad som blir minst lika tydligt i denna återblick är musikens inverkan på den här perioden, det är den röda tråden – ständigt närvarande, men som aldrig målar oss på näsan.

Aldrig hade det funnits en tid då musiker och artister varit så hyllade och omtyckta. Det vore en förenkling att påstå att John Lennon, Bob Dylan, David Bowie, Joni Mitchell och Marvin Gaye enbart gav denna eran toner. De var eran.

Dessa musiker var inte musiker, utan ikoner som skapade eran och ungdomskulturen på båda sidorna av Atlanten.

VIDARE LÄSNING:
Dokumentärer hos Filmtopp