Apples (2020)
För andra gången får han uppleva livet för första gången
Förra årets Oscars-bidrag från Grekland lyckades inte knipa en nominering för Bästa internationella film – och det med all rätt. ''Apples'' är nämligen ett riktigt sömnpiller, på sina håll finstämd men i stora drag helt händelselös.
MER LÄSNING:
Vi får följa en medelålders man, Aris (Aris Servetalis), och hur han, liksom mängder av andra människor, plötsligt tappar stora delar av minnet. Anledningen till varför så många tycks drabbas förklaras aldrig, vilket är frustrerande. Hur som helst går Aris från att den ena dagen ha fungerat någorlunda väl till att helt tappa fattningen om vem han är och vart han kommer ifrån. Att säga att han har en annalkande identitetskris att ta sig an skulle vara årets underdrift.
Under den första halvan av Apples etableras filmens långsamma tempo och det händer i stort sett ingenting. Aris går igenom sina vardagsbestyr under uppsyn av läkare som en del av ett nytt program i vilket minnesförlustdrabbade patienter får olika uppgifter att genomföra. Det handlar om att gå på bio, gå ut och dansa, cykla samt fotodokumentera dessa händelser och klistra in i ett album. På så vis skaffar patienterna sig nya minnen och kan förhoppningsvis bilda nya identiteter.
Vad regissören Christos Nikou tycks vilja skildra är en man mitt i livet som på grund av sin sjukdom tvingas uppleva livet för första gången. Det hade kunnat bli en helgjutet finstämd skildring, och visst finns här sådana moment, som när Aris spontant sjunger med i kolossalt vackra Sealed With A Kiss, en låt som hans vän Anna (Sofia Georgovassili) konstaterar att Aris därmed minns utantill. Men i stora drag är Apples krasst uttryckt rätt trist att titta på.
Aris Servetalis övertygar inte i huvudrollen
En delförklaring är Aris Servetalis insats i huvudrollen. Det är såklart svårt att avgöra om hans lågmälda, ja nästan helt uttryckslösa tolkning är ett resultat av blekt skådespeleri, dålig regi eller en kombination av båda. I vilket fall som helst lyckas inte Servetalis förmedla sin karaktärs utsatta situation på ett sätt som motiverar publiken att bry sig. Det är liksom svårt att läsa av honom när han i princip går runt med samma ansiktsuttryck hela tiden. Han är verkligen ingen Jim Carrey i mästerverket Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), som också behandlar förlust av minnen, om än på ett helt annat sätt.
Vad filmerna dock har gemensamt tematiskt är idén om att minnet såklart är en komplex mekanism, som på ett svårförklarat sätt tycks välja ut vissa saker vi minns och andra vi glömmer. Hur denna process styrs gör ingen av filmerna anspråk på att förklara. Men till skillnad från Eternal Sunshine of the Spotless Mind, där denna tematik faktiskt utgjorde en vital och logisk del av handlingen, bidrar den i Apples inte med något som berikar eller för den delen för handlingen framåt. Det är naturligtvis synd.