Antlers (2021)

"Antlers" är regissören och manusförfattaren Scott Coopers första skräckfilm och arbetet han gör från registolen imponerar till stora delar. Cooper levererar en film som rent visuellt känns tonsäker och komplett – men själva berättelsen som den förtäljer upplevs däremot som betydligt spretigare.

Det här är inte en dålig film, och jag uppmanar inte någon att gömma sig för den, men samtidigt är det knappast en film som du bara måste se.

Handlingen utspelar sig i en småstad i Oregon, där Julia Meadows (Keri Russell) nyligen flyttat in hos sin bror, polismästaren Paul Meadows (Jesse Plemons). Julia arbetar som lärare i staden och samtidigt som hon försöker bearbeta sitt eget förflutna, oroar hon sig för en av sina elever. 12-årige Lucas (Jeremy T. Thomas) ritar makabra teckningar som Julia tolkar som ett rop på hjälp och snart upptäcker hon att den unge pojken bär på en ohygglig hemlighet – en hemlighet stor som ett monster och inlåst i hans hem.

LÄS OCKSÅ: Hårresande skräckfilmer för (nästan) hela familjen

En film som vill för mycket

Innan jag går in på vad jag hade svårt för med Antlers, vill jag betona att det finns saker att beundra med filmen.

Både Keri Russell och Jesse Plemons åstadkommer en hel del trots att de har relativt lite att jobba med, och jag tycker dessutom att unge Jeremy T. Thomas imponerar i sin roll. Det är trions prestationer som är filmens främsta styrka och det är främst deras förmågor som lyckas få mig delvis engagerad i deras karaktärer.

Rent visuellt finns det som sagt inte mycket att ifrågasätta och Scott Cooper vägleder oss genom filmen med en stilsäker hand som hintar om att han mycket väl kan skapa något riktigt, riktigt bra i framtiden. Även om jag snart ska ifrågasätta mycket av filmens innehåll är det värt att nämna att den har en tydlig framåtrörelse som är lätt att följa och som gör att den aldrig blir tråkigt, trots sina skavanker.

Men, allt var alltså långt ifrån klockrent – vad var det som funkade mindre bra i Antlers?

Framförallt upplevde jag Antlers som en film med identitetskris. Handlingen fokuserar i grund och botten på mysteriet med Lucas och det monster han gömmer i sitt hem, men samtidigt verkar karaktärerna ha så mycket annat bagage att bearbeta att filmen inte riktigt verkar veta om den huvudsakligen ska vara en skräckfilm eller ett dystert drama.

Addera till det tematik och tunga frågor som har att göra med allt från klimatpåverkan och mytologi till barndomstrauman och kantstötta syskonrelationer, så blir det så många element som kämpar om utrymme att ytterst lite lyckas göra något faktiskt avtryck.

Jag tycker inte vi ska klandra Cooper för att han och manusförfattarkollegorna (Henry Chaisson och Nick Antosca) verkar vilja lite väl mycket med berättelsen, men det blir ett problem när saker och ting inte får utrymmet det kräver. Något som leder till ett andra större problemet jag hade med filmen – att den är på tok för kort (alternativt på tok för lång) för att vara effektfull.

Ska all den där tematiken få någon tyngd, och ska alla mörka minnen väcka någon genuin empati, så krävs det också att vi vilar i dem. Antlers är en relativt kort långfilm med sina 99 minuter och det finns helt enkelt inte tid att utforska några sidospår eller underliggande budskap. Trots det är tempot i filmen långsamt, vilket gör att även den huvudsakliga handlingen känns tunn.

Antlers hade kort och gott mått bra av att antingen förlängas markant eller tightas till ordentligt.

Skådespelet, fotot, regin m.m. ger "Antlers" någon form av värde per automatik, men i övrigt saknar den det där avgörande för att verkligen gripa tag i en. Samtidigt lyckas den 99 minuter långa filmen med bedriften att kännas tematiskt överfull men handlingsmässigt utdragen.

Allt som allt resulterade det i en filmupplevelse som jag skulle kategorisera som en axelryckning.

LÄS OCKSÅ: 8 tips på roliga skräckfilmer