Ant-Man and the Wasp (2018)
"Ant-Man and the Wasp" bjuder på en hel del humor och kreativitet.
Ant-Man är tillbaka och, som sig kanske bör när det handlar om en superhjälte döpt efter myran, hålls det mesta småskaligt. Men det är precis vad som behövs efter "Infinity War" och det är svårt att sluta le som ett fån av denna oerhört underhållande historia.
Marvel kickar igång filmen med att Scott Lang (Paul Rudd) sitter i husarrest efter all ödeläggelse han och Captain America ställt till med sen sist. Där går tiden långsamt och han övar på korttrick och leker med sin dotter. Det familjära, lite gulliga och komiska gör att Infinity Wars intergalaktiska dödskrig snabbt glöms bort — en chans för oss att rensa paletten lite, helt enkelt.
Det hålls faktiskt dessutom uppfriskande småskaligt även därefter, istället för världsödeläggelse så får vi en intrig som kretsar kring ett räddningsuppdrag i den färgglada, trippiga kvantdimensionen. Vi får också ett möte med en ny, übercool men suspekt karaktär spelad av Hannah John-Kamen som verkligen får glänsa i en antagonistroll med befriande jordnära motiv.
Men att alltsammans känns såpass simpelt är inte bara till godo för ibland kan själva storyn kännas något betydelselös. Tur då att Ant-Man and the Wasp inte håller tillbaka när det kommer till dess starkaste gren; kreativiteten. Här snackar vi kreativitet på flera nivåer — både visuellt, med actionscener som gynnas rejält av stort-och-liten-grejen som Ant-Man-filmerna bygger på. Men kanske särskilt när det kommer till humorn – jag brukar generellt vara lite skeptisk till Marvels humor och drömmer fortfarande febriga mardrömmar om de tafatta försöken i Dr. Strange (2016). Men här har Marvel verkligen levererat en film som gör det svårt att sluta le som ett riktigt fån filmen igenom.
Jag förundras av denna ständigt underhållande värld, helt enkelt, och glömmer snabbt bort mörkret i både vår egen och i detta filmuniversums andra världar. Och när Marvel levererar förundran, ja, då har de lyckats.