Recension: Anora (2024) – Så bra är guldpalmsvinnaren

Med högt beaktade filmer som exempelvis "Tangerine" (2015) och "The Florida Project" (2017) i bagaget är Sean Baker tillbaka med ännu ett drama. Denna gång är hans verk mer hajpat än någonsin, mycket på grund av att den blev tilldelad Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes tidigare i år.

Baker fortsätter i och med Anora att skildra människor som befinner sig i samhällets periferi, denna gång följer vi huvudkaraktären Ani (Mikey Madison) som primärt är strippa, men även prostituerad.

Går från botten till toppen

Ani lever en hetsig tillvaro på en strippklubb i New York där hon valsar runt bland borden och rummen för att tillfredsställa gästerna. En gäst visar sig vara ryssen Ivan (Mark Eydelshteyn), även kallad Vanja, och de två får upp ögonen för varandra. Deras relation känns till en början stel, oseriös, konstig och svår att ta på allvar. Framför allt då hon får betalt för att vara hans flickvän. Under en resa till Las Vegas gifter de sig på studs och flyttar in i Ivans lyxkåk.

Ivan är 21 år, hon 23 och rejält mycket mer mogen till sinnet. Han är en bortskämd skitunge som lever kvar i tonårshjärnan, strösslar med pengar och spelar TV-spel samtidigt som Ani försöker få hans uppmärksamhet.

Deras giftermål ses dock inte med blida ögon av Anis svärföräldrar, snarare med ursinniga och skamliga. De skickar hejdukarna Garnick (Vache Tovmasyan), Igor (Yura Borisov) och Toros (Karren Karagulian) med uppdraget att hämta hem Ivan och annullera äktenskapet. I dessa Jönssonligan-tider framstår trion som den ryska motsvarigheten, men med en betydligt större dos vredesmod och svordomar.

Mellanakten är filmens stora akilleshäl

Speltiden sträcker sig strax över två timmar och den är fängslande och understundom underhållande. Det är särskilt skildringen av klasskillnaderna och Anis oförmåga att komma ur sitt samhällsskikt som är träffsäkert och gripande.

Det som dock drar ner betyget är mellanakten, som är filmens stora akilleshäl. Tempot sänks drastiskt och intrigen står och stampar ett rejält tag utan att komma någonstans. Man får känslan av att Baker lagt ner mycket möda kring att skapa humor av allehanda dråpligheter, men det är åtminstone bara en handfull av skämten som får mig att fnissa till.

Under det senaste halvåret har filmen tilldelats idel lovord och fått stämpeln som en av årets stora höjdpunkter. Det kan jag till viss del hålla med om, dock bör man ha i beaktande att den här filmhösten varit ytterst blek och konkurrensen har därav inte varit den skarpaste.

Anora lär håva in ett antal Oscarsnomineringar. Mest sannolikt ser jag att Mikey Madison nyper en för bästa kvinnliga huvudroll då en mer pricksäker och minnesvärd rollgestaltning är svår att tänka sig.

Filmen kan sammanfattningsvis beskrivas som en typisk saga. En ung kvinna möter ung stenrik herre, vars föräldrar motsäger sig äktenskapet. För att råda bot skickar de tre män för att hämta hem honom där hela händelseförloppet är kryddat med pangfyllor, sex, fest och färgklickar, som med tiden blivit Bakers signum. 

”Anora” har biopremiär på fredag, den 6 december.