Annabelle Comes Home (2019)
Klichéartat och inte det minsta läskigt i nya "Annabelle Comes Home".
Dockan som är expert på att locka fram ondskefulla andar är tillbaka i "Annabelle Comes Home", den tredje filmen i ordningen efter Annabelle (2014) och Annabelle: Creation (2017). Precis som sina föregångare är filmen ett torftigt hopkok av skräckgenrens värsta klichéer. Det kryllar av jump-scares och besatta varelser som är av alla möjliga olika slag; en varulv, en samuraj och en djävul, för att nämna några. En trist sak dessa har gemensamt är att de inte är läskiga.
Dockan Annabelle syntes för första gången till i filmen The Conjuring (2013) – en lyckad skräckhistoria med de karismatiska skådespelarna Vera Farmiga och Patrick Wilson i rollerna som spökjägarna Lorraine respektive Ed Warren. Trots att dockan bara var en fotnot i filmen, fattade biobesökare tycke för dess skräckinjagande utseende. Producenterna såg sin chans att mjölka en hel del cash ur figuren. Hittills har vi fått tre filmer om dockan, som alla ingår i det så kallade The Conjuring-universumet, där ett antal filmer har en koppling till varandra.
Men nu till Annabelle Comes Home. Dockan har precis tagits i förvar av paret Warren (Farmiga och Wilson repriserar sina roller, men är med ytterst lite i filmen). Den välsignas av en präst och placeras i ett glasskåp medan Lorraine konstaterar att ’’Ondskan är tyglad’’. Så fel hon har.
Det blir snabbt klichéartat när demonerna släpps lösa.
Lorraine och Ed reser bort och lämnar dottern Judy (Mckenna Grace) med barnvakten Mary (Madison Iseman) och hennes kompis Daniela (Katie Sarife) att se efter huset. Snart har Daniela börjat snoka nere i källaren och släppt lös en hel drös med andar som inte är på särskilt gott humör.
Sedan börjar klichéerna. Dörrar öppnas och stängs av sig själva, gungstolar knarrar och ett dricksglas dras till backen av en osynlig kraft. En takkrona vajar och det knackar på dörren utan att någon är där. Därefter börjar det dyka upp lite olika demoner, exempelvis en varulv, en djävul, en samuraj och en brud i bröllopsklänning. Hela filmen känns bara som ett torftigt försök att presentera nya figurer för att se vilken eller vilka man eventuellt kan göra filmer på i framtiden.
De flesta av karaktärerna finns det väldigt lite anledning att bli känslomässigt engagerad i. Däremot gillar jag Danielas karaktärsark. Hon har ett tragiskt förflutet och försöker söka svar i paret Lorraines mytomspunna källare, som är proppad med andliga föremål. Lite mer fokus på henne hade inte skadat.
Mot slutet uppstår en sorts skräckinflation när demonerna brakar loss i huset. Själv sitter jag i biosalongen och känner mig helt immun mot alla hemskheter och jump-scares.
Filmens klimax är fullkomligt överdrivet och saknar finess. Därefter blir det ytterst sentimentalt, och jag längtar ut till den friska sommarluften.