Annabelle (2014)

Det är i slutet av 60-talet som vi får följa det lyckliga paret Mia (Annabelle Wallis) och John (Ward Horton) som väntar tillökning. De lever verkligen det klassiska American Dream-livet med Mia som hemmafru och John som den försörjande läkaren.

För att släta över ett lite familjegräl ger John Mia en vintagedocka i present, Annebelle. Annabelle ingår i en dockserie som Mia samlar på och hon fattar snabbt tycke för henne. Men med dockan börjar den så annars trygga omgivningen kantas av oförklarliga händelser. I tillägg kommer ett antal främmande på besök under nattetid.

Mia är den som börja ana att något annat kom in i huset med Annabelle och det är via Mia som historien utvecklar sig.Hon utsätts ständigt för jump scares (plötsliga påhopp) som långsamt byggs upp med hjälp av gnidande stråkar och TV-apparatbrus.

Annabelle bygger mest på psykologisk stämning. Filmens miljö utspelar sig lika mycket i dagsljus som i mörker även under de olycksbådande scenerna, något som skiljer sig mot de annars så dystra nattmiljöerna inom skräckgenren. Fast lugn, det kommer spöregn med blixt och dunder och ja, du slipper varken undan prästen eller det där siande mediet med  de smått uppspärrande ögonen.

Det är verkligen inga unika idéer den här filmen bjuder på. Jag får mest tendenser till kalla kårar av de rörelser som sker i bakgrunden då kameraperspektivet är nästan helt fokuserat på Mia. Var det kameramannen?

De sekvenser när demonerna väl bestämmer sig för att braka loss är förutsebara och jag kan inte sluta tänka på hur mycket jag saknar Chucky. Vidare fattar jag inte hur mycket som kan hända i en människas liv utan att det rubbar ens förstånd helt.

För mig känns filmen snabbt och strategiskt framvaskad efter den kanske smått oväntade populariteten med The Conjuring. Med tanke på hur det normalt sett går till med att göra en film och vilken tid det brukar ta med manusbearbetning, casting, filmprocessen har det gått lite väl fort att få ut Annabelle på bioduken.

För att citera huvudpersonen Mias unika utspel "I know I saw something”. Ja, inte en lyckad skräckfilm i alla fall.