Recension: Anatomy of a Fall (2023)
Gråzonerna sätts under lupp i osminkat rättegångsdrama
Med fem Oscarsnomineringar till sitt namn är Justine Triets franska ”Anatomy of a Fall” en av de mest oväntade tungviktarna i årets prissäsong. Och visst gör detta till synes okonstlade rättegångsdrama fog för hypen.
En far och make hittas död efter ett fall från högsta våningen av familjens hus på den franska landsbygden. Frågan som väcks och som hela filmen centreras kring är enkel; hoppade han självmant eller blev han knuffad? Premissen är smått banal i sin simplicitet. Detsamma kan turligt nog inte sägas om uppluckrandet (eller åtminstone försöket till det) av situationen och rättegångsprocessen som följer.
Sandra (Sandra Hüller) är en tysk författare som en dag blir intervjuad av en ung student i familjens lantliga hus. Från övervåningen börjar maken Samuel (Samuel Theis) plötsligt spela en instrumental version av 50 Cents ”P.I.M.P.” på öronbedövande volym, vittnandes om en småsint konflikt mellan makarna. Milt irriterad tvingas därför Sandra avbryta intervjun till följd av allt oväsen. Samtidigt väljer parets synskadade son Daniel (Milo Machado-Graner) att gå ut på en promenad med familjehunden. Väl tillbaka möts han av sin pappas livlösa kropp liggandes ute i snön, vilket väcker frågan; Vad kan ha hänt under de föregående minutrarna?
Anatomin av ett fall – och en relation
Vem är inte svag för ett kittlande och välkonstruerat rättegångsdrama? Fyllda med tvivelaktiga karaktärer, dunkla motiv och snabbfotade ”twist and turns” har genren under lång period visat sig vara ett framgångsrikt koncept för rafflande popcornunderhållning. Fritt fall är någonting annat. Justine Triet, såväl regissör som manusförfattare, sätter aldrig själva tillvägagångssättet eller behovet av direkta svar i filmens första rum utan använder istället denna tragedi med efterföljande rättsprocess som en inkörsport till en djupdykning i en surnande relation och familjesituation, där sanningar ofta är subjektiva och en enskild gärningsperson är svår att hitta.
Scenerna i rättegångssalen där den underbart sliskiga åklagaren gör sitt yttersta för att luska i parets förflutna för att framställa Sandra som en potentiell mördare tar sin tid och utnyttjar den på bästa sätt. Minut för minut vecklar förhörsproceduren sakta ut verkligheten av Sandra och Samuels förhållande där känslor av bitterhet, hämndlystnad och otillräcklighet puttrar upp till ytan, något som i realtid påverkar och formar publikens bild av vilken sanning vi väljer att tro på.
Allt detta kompletteras av Sandra Hüllers magnifika centrala rollprestation. Mångdimensionell, utmanande och moraliskt ambitiös spelar hon en karaktär som undviker alla fack vi slentrianmässigt vill placera henne i, utan att för den delen framstå som alienerande eller orealistisk. En scen i synnerhet där vi, via en flashback, får första parkett till en avgörande konfrontation paret emellan är särskilt minnesvärd och framhäver verkligen Hüllers talanger.
"Anatomy of a Fall (2023)" går fortfarande att se på vissa biografer.