Ambulance (2022)

Den lilla sjöjungfruns hemtrakter verkar vara den perfekta verkstaden för nagelbitande thrillers, det är nämligen för andra gången gillt på kort tid som kan vi se Jake Gyllenhaal i en remake av en dansk filmpärla. Först ut var nämligen The Guilty som håvades in och släpptes av Netflix, och nu var det Michael Bays tur att sätta kroken i sin egen kassako.

Michael Bay presenterar precis det som hans ”Baylievers” (eller vad hans fans nu vill kalla sig) hoppas på. Det finns alltså inga som helst överraskningar om att Bay helt plötsligt skulle ha vuxit i sin roll som filmskapare med några skarpa färdigheter som framställts genom åren med noggrant slipande och putsade och en gnutta självdistans. Kameran skakar enligt Bays önskemål åt alla håll och kanter och kameran är framförallt väldigt intim med skådespelarna. Många gånger så är vinklarna så närgångna att det är svårt att se vad som händer. Parallellt med skakandet så blir bilden inget annat än kaos. Det är med min största möjliga illvilja som jag vill be Bay att backa några meter.

Kräkframkallande dialog

Men är Bay verkligen den största skurken i det här dramat? Faktiskt långt ifrån. Syndabocken till min totala brist på intresse för karaktärerna och deras öden är manusförfattaren. Som tidigare nämnt är Ambulance baserad på en annan film med titeln Ambulansen som kom 2005. Det är en film som kan vara synonym med ”berätta mycket med lite”. Den är sparsmakad men klyftig och vi får tid att fokusera och känna med våra ambulansrånare. Med enkla medel och långsam påbyggnad av detaljer blev vi varse om brödernas ansträngda relation till varandra. I Bay-versionen bjuds det snarare på billiga barnkalas-trolleritricks som klipp på bröderna när de var barn och lekte med varandra. Det är ett fult sätt att försöka få mig att tina upp mitt hjärta och det fungerar inte. Originalet är en hel timme kortare än 2022-versionen och den talar ett betydligt klarare och mer sofistikerat språk.

En del av manusets totala inkompetens att ens ge mig en chans till att få mig att bry mig om ambulansbröderna är den överfulla säcken av sidokaraktärer. Det presenteras nya brottslingar och brottsbekämpare ungefär en gång i kvarten och det är flera helt otroliga (läs otänkbara) sammanträffanden som inte bara väver många av dem samman, utan hur de mirakulöst nog har färdigheter som passar i situationen. Manusförfattaren verkar ha gjort det till sitt livs uppdrag att sätta rekord i informationsdumpande för givetvis tar det inte slut där. Många gånger slänger någon in en överflödig och kräkframkallande replik, som till exempel polisen vars kollega nu hålls gisslan: ”He graduated three weeks. He's a good kid”. Varför inte bara slänga in ett ”he was three days away from retirement” när ni ändå håller på.

Garanterar åtminstone popcorntid

Det enda som håller kvar mig i biostolen är det mest uppenbara – Jake Gyllenhaal. Gör han sitt livs roll? Knappast. Men är han en soldat på stridsfältet som gör sitt allra bästa med det han har att jobba med? Abso-freaking-lutely. Tillsammans med brorsan Yahya Abdul-Mateen II skapas det en intensiv eld som inte ens Michael Bay kan frammana med sina specialeffekter.

Jag skulle inte vilja sträcka mig så långt som att säga att det är en kul bakisfilm en söndagmorgon med tanke på dess längd på 2 timmar och 16 minuter. Men om man känner att man sällan har tid att klämma en stor popcorn så för all del. Detta är din chans.

Ambulance har svensk biopremiär den 25 mars.