Recension: The People We Hate at the Wedding (2022)
Skrattfri komedifilm om brittiskt bröllop.
När man tittar på en romcom förväntar man sig både kärlek och skratt. I "The People We Hate at the Wedding" får vi en hel del kärlek, men skratten uteblir. Filmens stjärnspäckade ensemble räddar dock betyget något.
Syskonen Alice (Kristen Bell) och Paul (Ben Platt) får en dag ett brev som de inte riktigt vet hur de ska reagera på. Deras halvsyster Eloise (Cynthia Addai-Robinson) ska gifta sig. Problemet är bara att Eloise bor i London och hennes halvsyskon i USA och de har inte haft kontakt med Eloise på flera år. Faktum är att halvsyskonen inte riktigt gillar Eloise och hennes snobbiga tillvaro i England. Till slut beslutar de sig ändå för att åka över Atlanten för den stora dagen.
Men i samma veva som Alice sätter sig på flyget har hon en liten fling med sin chef på jobbet. Chefen är dock gift och har barn, men säger att han tänker träffa Alice i England och att det är slut med hans fru. Det hela blir dock ännu mer komplicerat när Alice träffar en charmig och rolig amerikan på flyget. Snabbt märker Alice hur hon börjar få känslor för den charmige amerikanen. När hennes chef skriver att han snart är i England måste hon bestämma sig. Ska hon vara med chefen eller den charmiga amerikanen? Mitt i allt detta har hon också ett kaotiskt bröllop att tänka på.
Halvtrevlig men helt utan skratt
The People We Hate at the Wedding är egentligen en film vi har sett förr, minst tretton gånger. Den har nämligen alla delar och handlingar som i stort sett alla romcoms någonsin innehåller. Den har kvinnan som blir kär i sin chef, kvinnan som träffar prince charming men inte går efter honom och den har det lite halvtokiga bröllopet med omaka gäster. Då är bara ett fåtal klassiska delar uppräknade. Det hade varit skönt att säga att Claire Scanlons film kommer med något nytt till genren, men icke. Istället lyckas den på något sätt göra pannkaka av alla dess klassiska romcom-ingredienser.
Något som gör det hela ännu mer imponerande är att man lyckas göra en flopp med en så enormt stjärnspäckad ensemble. Med Kristen Bell i ena rollen har vi stjärnor och välbekanta ansikten överallt. Då kan man tycka att det borde bli bra. Även om dessa stjärnor till viss del lyckas rädda filmen är det inte utan att känns en besvikelse. En besvikelse och en förvirring över varför så många etablerade namn kunde säga nej till ett så svagt manus.
Svaga one-liners och billiga skämt
För manuset är verkligen inte bra. Det försöker låta klokt och smart, men i slutändan går det mest runt i cirklar och använder sig av alla clichéer i den stora romcom-boken. På tal om bok så är filmen baserad på en novell av Grant Ginder. Det borde därför inte vara så svårt att få till ett film som både är bra och rolig. Nu rör man ihop allt med massa röriga sidospår, karaktärer som man inte bryr sig om och skratt som uteblir. Manusförfattarna har försökt få till skratt flera gånger med svaga one-liners och billiga skämt. Men när den sista repliken sagts har inte ett enda skratt kommit.
Det går inte att säga något annat än att detta är en stor besvikelse. Att kalla detta för en komedi känns nästan som ett brott då det är svårt att skratta när man ser filmen. Dess stjärntäta rollista gör allt de kan för att det inte ska sluta i en tokflopp, men lyckas knappt. Vissa hade nog kallat det för en halvmysig film, men det är mer eller mindre bara en transportsträcka till filmens efterlängtade slut och eftertexter.