Recension: The Lost Flowers of Alice Hart (säsong 1)

Mitt ute i ingenstans vid australiens kust bor nioåriga Alice (Alyla Browne) tillsammans med sin mamma och pappa. Alice och hennes mamma utsätts dagligen för psykisk och fysisk misshandel av sin pappa. En dag dör hennes föräldrar i en brand i deras familjebostad. Ingen vet vad som hänt, men många anar. Den nu föräldralösa Alice tas om hand av sin smått okända farmor June (Sigourney Weaver), som tar med henne till sin gård Thornfield. En gård full av blommor av alla slag. Vissa mer vissna än andra.

Det är nämligen inte bara vanliga blommor som finns på gården. Nej, här finns även kvinnor som jobbar för June. Dessa kvinnor kallar June för just "blommor" och är kvinnor som tagit skydd på Junes gård från män som på ett eller annat sätt skadat kvinnorna. June tar emot Alice på gården och börjar samtala med henne genom att förklara blommornas olika betydelser. Samtidigt lär Alice känna kvinnorna på gården och kommer allt närmare blommorna och "blommorna".

Mycket känslor och handling i liten serie

Det är svårt att inte bli berörd av Amazons nya dramaserie. Från mer eller mindre första scenen förstår man att Alice lever ett tungt och svårt liv. När båda hennes föräldrar sedan dör redan i första avsnittet har tårarna redan börjat göra ens kinder våta. Mörkret omsluter från första stund, stannar kvar och blir ännu mörkare och mörkare i takt med att fler karaktärer introduceras. Den ena med en mörkare bakgrund än den andre. Det är verkligen ingen som har ett lugnt och fint liv i The Lost Flowers of Alice Hart. Oerhört starkt drama där känslorna alltid är starka och familjebanden sköra.

En stor anledning till att serien är så stark är just karaktärerna och deras djup, äkthet och bakgrund. Det är mer än sällan som människor i dramaserier som denna inte riktigt känns som människor, eller faktiskt tillåts vara mänskliga. Här är människorna verkligen människor, med trasiga bakgrunder som påverkar deras sätt att vara och som alla bär på sina egna kors. Man får snabbt starka band och empati för mer eller mindre alla i serien. Band som stärks i takt med att man förstår eller anar vad personerna varit med om. För det är mycket som faktiskt inte berättas direkt, utan som man själv får lista ut eller kan ana.

Sigourney Weaver imponerar

Starkt är det också när det kommer till skådespelarinsatserna i serien. Den allra starkaste och mest imponerande är utan tvekan Sigourney Weaver i sin roll som gårdens chef June. Weaver är i finfin form och visar att hon även gör sig mycket bra även utanför Avatar-världen. Även Alyla Browne i rollen som en ung Alice gör en fin insats.

Där som serien i slutändan faller är att den vill för mycket, och gör sig för svår.Fotot är genomgående urläckert och väl genomtänkt. Men hur många pauser med fina bilder med symbolik och musik kan man egentligen stoppa in i ett avsnitt? Väldigt många tydligen. Symboliken är alltid närvarande och mycket missas om man inte är på tårna. Samtidigt försöker man trycka in oändligt med berättelser och sidospår i en och samma miniserie. Vissa delar ges tid, men vissa hoppas hastigt över. Det gör att serien känns något långsam, hoppig och ibland rätt svårbegriplig faktiskt.

"The Lost Flowers of Alice Hart" är en serie som verkligen berör. Dess ensemble står alla för starka insatser och seriens foto är mer eller mindre felfritt. Dock vill den för mycket och gör sig för svår. Det långsamma tempot stjälper mer än hjälper och symboliken blir snabbt för mycket. Men kan man se förbi det så är det en serie med mycket hjärta och känslor i överflöd.